Tio meter bra sosseförslag

En del menar att vi sossar i Örebro kommun som är i opposition bara gnäller och aldrig kommer med egna förslag.

Det är inte sant, vi har lagt massor av bra förslag – tio meter förslag närmare bestämt!

Här kan man läsa mer om förslagen i vår rapport.

Playboy – ibland riktigt obehagligt

Jag har inte särskilt mycket av moraltant i mig när det kommer till sex och naket. Men idag reagerade jag kraftigt på en bild i en artikel.

Hur kommer det sig att en av världens största tidningar riktade till män tycker att det är ok att som sexig omslagsbild ha en kvinna som ska se ut som en liten flicka och krama en nalle?

Kolla på bilden igen – är det här okej? Vilka strängar är det egentligen som Playboy spelar på?

Sexualitet utan rädsla?

Jag har läst Katrin Kielos bok ”Våldtäkt och romantik”. Boken är läsvärd och Kielos är en skicklig författare. Jag känner igen mycket från diskussionerna med alla tjejkompisar genom åren och det är inte enkelt att skriva om komplexa saker som kvinnlighet, feminsm, makt, våld och sexualitet och ge det djup och liv.

Men jag känner inte igen mig i andra kvinnors berättelser om sin sexualitet. Har aldrig gjort. Boken gav mig en bakgrund – kanske beror det på att jag inte är rädd.

Tack mamma (och pappa) för att du (ni) aldrig höll de där förmaningstalen om korta kjolar och mörka gränder!

Jag vet inte om det var ett medvetet val men det har antagligen inneburit att jag sluppit mycket ingrodd rädsla och därmed fått andra ramar att forma min sexualitet inom än vad många av mina tjejkompisar haft.

Framför allt har det inneburit att min sexualitet fått vara min egen. Det har gett mig möjligheter att känna skillnad på när jag vill – och utan att skämmas försökt att få – och när jag inte vill – och utan skuld gått därifrån eller avbrutit det som påbörjats.

Jag har varit egoistisk och glad i min sexualitet utan att känna skuld över det. Skuld och rädsla verkar annars vara känslor som finns tätt inpå många kvinnor när det gäller sex.

Självklart hjälper det till att jag aldrig varit utsatt för en man som missbrukat sina muskler  och tvingat sig till något som jag inte velat ge.

Lokal utbildningspolitik för ett samhälle som förändras = lokalt skolrådslag Örebro

Nu kommer andra delen i Örebros lokala skolrådslag. (Äntligen ska jag väl tillägga – det har varit lite pill med det ett tag.)

De synpunkter, idéer och förslag som kommer in ska sedan användas i vårt arbete med det lokala valprogrammet inför 2010. Rådslaget finns att hämta som PDF-fil på vår hemsida.

Den första självhjälpsboken som gjord för mig

Jag gillar komikern Petra Mede – mycket.

Nu har hon och humorkollegan Anna Granath gett ut en parodi på en självhjälpsbok: ”Mer självkänsla än du kan hantera”. Den ska jag köpa! Det blir den första självhjälpsboken som pryder min bokhylla. Skulle ju vilja se den där ”föreläsningen” också.

 

 

 

 

 

Petra Mede är fenomenal på att göra humor av de där situationerna som får en att skruva obekvämt på sig. Då när ingen skrattar eller någon går helt över gränsen och som kvinnor annars ofta går in och mildrar eller slätar över.

Den sortens humor är det roligaste jag vet – antagligen för att jag själv är en av de kvinnor som spontant vill in och mildra.

(Bild tagen från Aftonbladets hemsida.)

Fri etablering kommer att skjuta allmän och offentligt finansierad sjukvård i sank

Nu tvingar regeringen landstingen att genomföra fri läkaretablering och fritt vårdval.

Samtidigt som sjukvården kan åstadkomma så mycket mer, rädda fler liv och minska plågor hos en åldrande befolkning. Samtidigt som läkemedlen blir bättre och dyrare. Samtidigt som offentliga medel till sjukvården kommer tvingas prioriteras mer för att de som behöver vård bäst ska få den.

Samtidigt genomför regeringen en reform som driver upp kostnaderna för sjukvården rejält. En reform som är slarvigt genomarbetat och som kritiseras av många. Bland annat idag av några läkare på DN debatt.

Jag har skrivit om min oro flera gånger. Den fria etableringen kommer att på sikt innebära att vi inte klarar av kostnaderna för sjukvården med skattemedel.

Det kommer att på sikt tvinga fram privata försäkringslösningar, där de friska har råd med sjukvård men de svårt sjuka får problem att betala sina högre försökringsavgifter – eller kanske inte ens får teckna de bättre sjukvårdsförsäkringarna.

Politik är passion

För mig går det att jämföra med det där förhållandet som ger stor tillfredsställelse och närvaro. Känslan när man rör sig i sitt rätta element och därför gnistrar till ibland, i egna eller andras ögon. 

Samtidigt kräver det lite för mycket. Slukar energi bara för att det finns där långt under huden och är svårt att helt vila ifrån.

För en del människor är den där uppslukande kärleken aldrig ett problem utan de kastar sig helhjärtat in – själv vill jag gärna knyta fast ett band någonstans som jag kan dra mig ur med om det krävs.

Det kanske är därifrån min hat-kärlek till politiken kommer. Rädslan för att jag ska tappa fotfästet på den vanliga arbetsmarknaden. Att jag ska bli fast och tvingas se när passionen blir cynisk.

Så ni som är mina vänner, säg till mig om min kärlek verkar falna och jag bara finns kvar av gammal vana. Så kan jag helhjärtat älska att gå till jobbet ett tag till.

Vuxensöndag med magisk Dylan

Idag har jag vuxensöndag. Inga lagade mål eller dagsutflykter. Jag, kaffe, nutrilett och filmen ”I´m not there”.

Filmen är fantstisk. Magisk vuxensaga som imponerar. Vacker, sval och skitig om vartannat. Och musiken får liv. Blir till något annat för mig än vad den tidigare varit. Filmen tappar lite av magin en stund innan slutet men återhämtar sig och är en av de mest sköna filmer jag sett.

Egentligen borde jag ägna resten av min söndag åt något vettigt som att använda datorn och skriva min fredagskrönika till Karlskoga Kuriren. Men det blir mer film istället – tjejstund med J och Sex and the city.

Vampyrfilmsglädje eller tung thriller?

Jag är ju vampyrfilmsfantast så jag kommer att se ”låt den rätte komma in”. Kanske blir det redan i helgen.

Jag har läst boken och tyckte att den var helt ok, men trots att filmen fått lysande kritik har jag inte samma lyckliga vampyrfilmslängtan över den här filmen som jag brukar ha.

Jag älskar ju blodiga, snygga och sinnliga vampyrfilmer med mycket våld och övernaturliga inslag. Sådant gör mig lycklig.

Här förväntar jag mig snarare en mer välgjord dramathriller om utanförskap men med en krypande obehagskänsla. Jag vet inte riktigt om jag har lust med det…

Tio i topp – rösta på kommunledningens värsta löftesbrott

På jobbet började vi sammanställa en tio-i-topplista på kommunledningens värsta löftesbrott.

Det var tänkt att bli ett litet och behändigt flygblad i samband med halvtid till valet, men vi hittade så mycket att det växte till en rapport: ”Mycket snack och liten verkstad”.

Nu är det alltså upp till andra att rösta fram högerkoalitionens tio värsta löftesbrott i Örebro kommun. Här finns rapporten i sin helhet och här kan man rösta.

Exempel på löftesbrott: Öbo säljs ut trots löften från (mp)

så sa de:

”Miljöpartiet kommer inte medverka till några utförsäljningar av ÖBO”. (Fredrik Persson under valrörelsen 2006 exempelvis på debatt i Vivalla 2006-08-28.)

Så blev det:

”Jag kommer att verka för en utförsäljning av ÖBO med 1000-1500 lägenheter.” (Fredrik Persson i Örebro kommunfullmäktige, maj 2008.)

Johnnyboy

Nu kommer min inte så ödmjuka kollega stoltsera lite extra – hans blogg nämns som en av Örebro läns tio populäraste bloggar i Na.

Men det är ju klart, min blogg finns ju inte ens med på bloggportalen. 

Lucia och nittiotal

Det blir ju mörkare och mörkare och snart är vintern här på riktigt. Just vintern är ju inte min höjdpunkt, även om jag älskar julen. Men nu ser jag fram emot december och Lucia, för då ska jag med Kia och sonen på Henrik Schyfferts ”The 90s – ett försvarstal”.

Jag vet fortfarande inte vad Schyfferts nittiotal kännetecknas av, men mina år mellan arton och tjugoåtta dominerades av tvåsamhet, småbarnsår, grunge, politik, separation, vänner, inga pengar, varannan-veckas-liv, riojavin, mycket aktivt singelliv, jobb på kvällar och helger och universitet på dagarna. 

Jag levde jäkligt intensivt under hela nittiotalet, utmanade mig själv och svajde ibland men hade mycket roligt. Och lärde känna många delar av mig själv, även sådana jag inte kunnat gissa mig till att jag hade.

Sveaskolan vinner pris igen!

Mitt äldsta barn gick på Sveaskolan från lekis tom årskurs sex och jag har alltid hyllat den skolan till skyarna. Ni vet, man har massa idéer om hur man önskar att skolan skulle fungera och så finns den där – på riktigt.

Sveaskolan är en liten skola med slitna lokaler men med stor hjärta. Över hälften av eleverna har föräldrar som är invandrare och på skolan finns väldigt många språk representerade. På skolan finns även särskola och därmed många elever med mycket svåra funktionsnedsättningar.

Under hela tiden jag som förälder hade kontakt med skolan var jag överraskat glad över hur väl de lyckades använda mångafalden som en tillgång för alla elever på skolan.

De har fått olika pris förut – nu har de blivit nominerade till ytterligare en utmärkelse.

Det märkligaste med allt är att trots att det är en fantastisk skola och trots att den ligger centralt och nog är den skola i kommunen som fått mest uppmärksamhet utanför kommunen, så är det ingen ”tillvalsskola”. Folk från hela staden borde söka sig dit, men gör det inte.

Själv har jag ganska länge nu brottats med önskan att min dotter får möjlighet att utvecklas där, men hon har vänner på Navet som är den skola hon går i nu. Eftersom hon rotat sig så är beslutet inte enkelt. Men jag känner inte alls samma glädje över den skola hon går i nu och inte samma tillit.

Staffan Werme – nu som uppsats

Hegemoni: I modern betydelse används ordet som synonym till ”ledarskap” eller ”ledande ställning”, ofta med underbetydelsen att hegemonin framför allt är intresserad av att bevara status quo och sin egen ledarställning. (Källa Wikipedia)

Internt lokalt skvaller

OBS! Mycket intern förvirring apropå höger-vänsterdebatten

På lunchen idag uppstår en förvirrande diskussion när Björn hävdar att bojkotter kan vara bra och Alaa bestämt säger att hon inte tror på bojkotter.

Varpå Jonas med stor glädje utbrister att eftersom Alaa har samma linje som honom måste han kunna hävda att han är radikal, hon är liksom rättesnöret.

Vem snackar med Mona?

Fick ett meddelande idag från en vän. Han är en klok människa och en av fler som är sosse utan att någonsin blivit medlem eller aktiverat sig. Så här löd meddelandet:

PS.
Mona svajar, hon svajar Ullis! Det här känns inte bra, Reinfeldt käkar upp henne i debatterna. När t o m de egna ledarskribenterna ropar “oavgjort” vet vi att hon inte är stabil. Kan inte du snacka med henne? Det går åt h-e..

Nu skickar jag det vidare – om någon av er snackar med henne.

Soundtrck of my life – Thåström

Har YouTube-surfat en stund innan läggdags och blir dels förundrad över detta fantastiska fenomen som inte funnits mer än ett par år och dels påmind om bra musik. Även tidigare har YouTubebesöken resulterat i olika inlägg om artister och musik. Den här gången måste jag outa min enda livslånga kärlek – Thåström.

Redan i småskoleåren reagerade jag kraftigt när kompisarna på gården tyckte att ”hon” Ebba Grön inte var nå´t bra. Jag hade en storasyster med alla skivor och jag var inte gammal när jag helhjärtat älskade den där med lila omslag och ett svart hjärta. Mental istid var en av älsklingslåtarna. Och i andra skivkonvolut kunde jag titta på dom – på honom.

Första gången jag fick se honom live var några år senare när Imperiet spelade på idrottshuset i Örebro. Det måste ha varit 1986. Jag var fjorton år, tuperade håret flitigt, täckte ansiktet med barnpuder och målade varje dag en g-klav på kinden med svart kajal. (*S* jag vet, det var en fas och jag var fjorton för guds skull.)

Med på scenen var Fläskkvartetten och även om den skivan egentligen inte hör till Thåströms höjdpunkter så passade den utmärkt som soundtrack till en fjortonårings känsloliv och att lyssna på ”österns röda ros” är som att skjutas tillbaks till mitt tonårsrum med den röda telefonen, vita gardinen och det gigantiska skrivbordet.

Nästa milstolpe i relationen med Thåström var i september under mitt andra år på gymnasiet. Jag var på den stora ungdomsmässan i Strängnäs ”Vi som bestämmer år 2010″. Efter flera dagars festivalande och tältande i kallt spöregn så ville mina reskamrater gärna åka hem, men jag tvingade dom kvar till sista uppträdandet: Thåström. Han gav det han hade kvar i sin öl till en av mina kompisar, gick upp på scen, spelade två låtar och gick därifrån – då var jag inte så glad. Under samma festival träffade jag min sons far första gången. (Han hade åkt dit med fackklubben på Atlas Copco…jösses.)

Alla skivorna har följt mig genom åren och ganska många konserter har det blivit. En av de bästa var nog den 1999 i Västerås. Poeten Bob Hansson var ”förband” och jag stod längst fram och dog en stund till låtar som ”städer när jag blöder” och ”ingenting gör mig”.

Skivorna som kommit efteråt är också fantastiska. Till alla väsentliga perioder i mitt liv finns ett aktuellt soundtrack signerat Thåström. Det är lite märkligt faktiskt. Självklart finns andra skivor och artister med i soundtracket till mitt liv men ingen annan har följt mig hela vägen från barndom till nutid.

Way beyond Monty Python

Problemen med min mobil förföljer mig. Det har både nått och passerat nivån för humor med Monty Python.

Via min mobil ska jag bland annat kunna läsa mail och uppdatera min kalender. Mobil, mail och kalender är ganska väsentliga verktyg för en som jobbar inom politiken.

Det började när jag skulle få mobilen i våras - det företag som ska ge oss service anslöt den till fel Ulrika Sandberg varpå anslutningen måste göras om. Och återigen ansluts den till fel Ulrika Sandberg. Vilket bland annat innebar att jag fick hennes kalender i min mobil och hennes kontakter.

Trots flera samtal upprepas detta förfarande sammanlagt fyra gånger. (Det är sant)

Under hela sommaren hade jag problem med min uppkoppling eftersom mobilen fått för sig att minnet är fullt. Första veckan efter semestern tar jag kontakt med vår service, efter några turer och en större undersökning kommer man fram till att det helt enkelt inte kan vara så att minnet faktiskt ÄR fullt – det borde inte ens vara använt till en fjärdel.

Mobilen skickas alltså iväg till någon annan. Där är den i många veckor. Under tiden får jag försöka klara mig utan kalender (Jo, den finns ju på datorn men ändå, i mitt jobb finns det en poäng med att ha sin kalender med sig.)

För två veckor sedan kom mobilen tillbaks till mig. Tror ni att den fungerar – icke!

Den här gången kom den utan några program alls som kan hantera mail eller kalender. Efter många timmar av ytterligare turer och telefonsamtal så har jag idag skickat tillbaks den – igen.

Fortfarande utan kalender.

Katrine Kielos for president!

Jag är ju republikan så jag skulle mycket hellre välja en president än att representeras av en kungatron i arv, men det var inte det jag i första hand tänkte skriva om utan egentligen bara hylla debattören och författaren Katrine Kielos.

Här i ett, som vanligt, klockrent inlägg i debatten.

Jag känner ibland en genuin och skärande avundsjuka angående hennes förmåga att formulera sig och analysera dagspolitiken. Tycker nästan att det är konstigt att inte alla vet vem hon är ännu, för hon är inte mer av samma.

Plågsamma TV-debatter

Jag har biktat mig om samma sak förr – det är så att jag inte gillar att titta på politiska TV-debatter.

Sist jag tyckte att det var kul att se en TV-debatt var när Olof Palme var med, antingen berodde det på att jag var yngre och inte förstod bättre eller så var det mer fart och spänning i duellerna.

Under senare år känns det så trevande, tråkiga, saggiga, floskelfyllda och samtidigt så högtravande och plågsamma att jag får ont i magen.

Och då är jag ändå hängiven politik. Jag undrar hur alla de där andra männsikorna som tittar står ut.

Jag zappade omkring och såg bara delar av debatten igår och det kanske var så att jag missade något väsentligt men av det lilla jag såg så tycker jag inte att någon förutom miljöpartiets Maria Wetterstrand stack ut.

Och det är synd för jag tror verkligen att Mona Sahlin skulle kunna glänsa. Hon är ju snabb och rapp och har i många tidigare debatter varit riktigt rolig att se. Men hon verkar sakna det självförtroendet som krävs för att hon ska ta ut svängarna. Och det är ju när hon tar ut svängarna som hon är bra, nästintill lysande, inte när hon ska förmedla den ansvarsfulla statsmanna looken.