Förutom möjlighet till jobb, omsorg och bostad så är det mångfalden i kulturlivet, människomyllret och annat utbud av upplevelser som avgör var människor vill bosätta sig. Vi söker oss till platser med större variation och fler människor.
Som ett led i utvecklingen så tenderar vi att uppleva mer avstånd till varandra och frågor om identitet, synen på samhället och normer blir allt mer differentierade. Jag gillar variation och mångfald.. Samtidigt lever vi i ett samhälle där samhällsskillnaderna ökar, där det finns stor risk för att vi-och-dom-tänkandet tar över och att känslan för solidaritet minskar.
Om vi är rädda för varandra, misstänkliggör varandra eller helt enkelt aldrig möts, är det svårt att gemensamt bestämma vad det här samhället ska bli och hur vi använder de resurser vi har.
Föreningslivet, folkrörelsen och politiken är viktiga för att skapa samtal för vilket samhälle vi vill ha och hur det ska formas. Men det finns en uppsjö andra arenor där vår bild om oss själva, om andra och om normer blir ifrågasatta, bekräftade, får möjlighet att synliggöras eller provocera.
För någon kanske det är mötet med kompisarna på fritidsgården som kanaliserar och beskriver känslan, för någon annan är det mötet med teatern, för ytterligare någon är det gangsta´rappen eller vit-maktmusiken som formulerar samhällsbilden man bär i bröstet. Någon går på konstutställningar för att bli provocerad och få samtala i timmar om analysen av samhället, en annan blir glad av Open-Arts söta apskulptur på Drottninggatan och låter barnen i vagnen klättra ur för att röra och se.
För mig handlar mötet med kulturen om mötet med oss själva och andra. Att spegla, förvränga, förstora, förminska, glädja, uppröra – att reagera och att samtala.
Som med alla andra delar i samhället måste vi diskutera hur mycket saker får kosta och hur vi prioriterar mellan våra gemensamma medel. Och i tuffa tider kan det vara svårt att hävda vikten av kulturen när det samtidigt dras ner på personal i skolor och äldreboenden.
Men samtidigt så handlar det ju om att även den på äldreboendet ska kunna ta del av musikupplevelser eller att barnen ska få hisna vid en teaterpjäs eller själva lära sig att spela ett instrument.
Att du och jag som berikas av olika saker ska känna att det finns en frisk och levande fläkt som gör livet spännande att leva och att även de utan pengar eller musikaliska föräldrar ska få möjlighet att upptäcka vägar vidare för musik, dans, teater, graffitikonst och andra uttryck.
Att via fler medel synliggöra sin bild av världen och samhället och bland fler grupper i samhället.
Man ska inte underskatta konstens möjligheter att synliggöra de ökade klyftorna mellan människor och vilket kraftfullt verktyg det kan vara. Ofta är det ju via bilden, rörelsen eller ljudet som vi kan nå den där insikten som vi inte når via debattartikeln eller ett pressmeddelande.
Det har under många år varit ganska tyst om kulturpolitiken, för att den senaste tiden nästan exploderat. Det handlar om upphovsrätt och spridning, om ny statlig kulturutredning och om Anna Odell och vad konst är. Men för oss i Örebro län handlar det också om att vi håller på och utarbetar en ny kulturstrategi. En strategi för kulturpolitiken som politiker i alla länets kommer och i landstinget ska försöka enas om. I arbetet har det funnits ett 70-tal andra personer med koppling till det regionala kulturlivet med i samtalen.
Just nu är strategin ute på remiss och det vore intressant om fler tog del av den, tyckte, reagerade och tänkte. Den finns på regionförbundets hemsida och jag uppmanar er alla att titta på den, än finns det tid att reagera!
Dagens krönika i Karlskoga-Kuriren.
