Eftervalsdebatt om (S) ekonomiska politik

Socialdemokraternas ekonomiska politik handlar om att skapa möjligheter till tillväxt, att förstå vikten av vad som skapar långsiktiga förutsättningar för jobb och näringslivsutveckling samtidigt som man fördelat den ökade ekonomiska välfärden så att det kommer alla till del.

Traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik bygger på att de som tjänar mest eller har störst förmögenhet betalar mer i skatt än de som tjänar lite. Det är ett av verktygen vi använt för att solidariskt dela på bördorna och samtidigt kunnat utveckla barnomsorg, äldreomsorg, skola med mera. Det har också varit ett verktyg som under lång tid gjort att klyftorna mellan människor i Sverige inte är lika stora här som i andra länder.

De två senaste valen har vi inte fått stöd av majoriteten av väljarna för att driva vår ekonomiska politik. Istället har vi en fortsatt borgerlig regering som sänker skatterna för de som har mest och därmed minskar utrymmet till sådant som vi finaniserar via skatten som tex barnomsorg, skola och äldreomsorg.

En borgerlig ekonomiskt politik bygger på andra principer än en socialdemokratisk. Man vill inte att politiken ska in och styra, man vill minska skattetrycket och att en större del av vård och omsorg ska betalas privat samt att det ska vara lättare att behålla och utveckla förmögenheter. 

Historiskt har de borgerliga partierna haft svårt att få svenska folket med sig på att minska skatterna för de rika och därigenom försämra kvaliteten i vård och omsorg. Att en borgerlig regering väljer ett verktyg som jobbskatteavdraget för att bryta upp strukturerna är ”smart”. Det ställer människor med vanliga inkomster emot varandra, och man har fått ett ganska brett stöd från inte minst män inom tillverkningsindustrin för sin politik.

I en eftervalsdebatt är den ekonomiska politiken en del av vägvalet. Män inom tillverkningsindustrin är traditionellt några av Socialdemorkatins kärnväljare. Samtidigt som vi tappar stöd bland de väljargrupper som historiskt sett varit de ”arbetare” som byggt upp partiet, så tappar vi samtidigt väljare i en medelklass som vill se mer av skattelättnader inom en tjänstesektor som går att använda direkt i sin vardag.

När Socialdemorkaterna diskuterat vår ekonomiska politik låter det lite svajigt måste jag medge. Om vi på sikt ska kunna vinna val och minska klyftorna i samhället behöver både manliga industriarbetare och storstädernas växande medelklass känna att Socialdemokratin står för en utveckling man kan ställa sig bakom.

Samtidigt, hur ska väljare överhuvudtaget kunna se skillnad på partierna om vi inte är tydliga med principerna som skiljer oss mot den borgerliga ekonomiska politiken.

Om jag som väljare inte förstår skillnaderna mellan partierna, vad är det då mer än förtroendet för partiledaren som ska avgöra vart jag lägger min röst? Jag blir orolig om socialdemokraternas interna eftervalsdebatt om den ekonomiska politiken kommer att handla om några hundralappar hit eller dit eller om RUTs varande eller inte. Jag tror vi behöver en ordentlig diskussion om den framtida ekonomiska politiken. Både utifrån ett tillväxtperspektiv och utifrån en förändrad omvärld, men med fördelningsprincipen som grund.

Det finns ett sug hos människor att få delta i socialdemokratins framtidsval

Överallt där jag rört mig idag har det diskuterats kring efterträdaren till Mona Sahlin. Åsikterna om vem som vore lämplig eller vad man förväntar sig för typ av person har gått isär men det finns en punkt som många tycks väldigt samstämmiga kring: man vill veta och förstå vilka som kan bli kandidater och hur det går till.

Jag upplever att det finns ett sug bland människor som inte själva tillhör den innersta kretsen att få vara med. Är det något som Socialdemokratin skulle kunna göra nu för att visa att väljare och medlemmar är viktiga, så är det att öppna upp processen.

Människor vill veta vilka som är intresserade. Människor vill förstå och ta ställning till vad det är för olika företrädare som är aktuella och varför. Vilken agenda har de.

Jag vet att det inte är lätt i den Socialdemokratiska kulturen att öppet tillkännage sin kandidatur. I praktiken inebär det att den som kandiderar öppet och sedan inte blir vald har bränt sina framtida möjligheter. Det gäller inte bara val till partiledarposten, kulturen sitter djupt och ger spår i alla nivåer av organisationen.

För övrigt så är det en kultur som verkar sitta djupt i de flesta svenska partier och även annan högre tjänstetillsättning. I grunden kanske det handlar om jante. ”Du ska inte tro att du är något” om du inte redan blivit något. Och helst ska du även då ha gått motvilligt in i en högre position, för annars är man väl inget annat än en streber.

I många andra länder finns det en annan kutym när det gäller politiken. Där finns ett par-tre kandidater till partiledarposterna som sedan för en öppen kampanj innan de blir valda.

Det jag verkligen skulle önska är att de nomineringar som lämnas in till valberedningen får bli offentliga på riktigt. Att kandidaterna kan tillkännage sig öppet och synas på turné bland medlemmar och väljare.

Socialdemokratin har ett gyllene läge att göra upp med jante för gott. Att visa att politik inte är något att skämmas över. Att det handlar om människor som brinner för något och att makten är medlet att förverkliga visionerna.

Det finns ett sug hos människor att få delta i Socialdemokratins framtidsval. Det suget är ett uttryck för att Socialdemokratin angår dem.

Jag tycker inte vi som parti har råd att slarva bort det läget. Att öppna upp strukturerna skulle om något visa att vi är ett spännande och dynamiskt parti. Det vore dessutom ett bra sätt att se våra väljare i ögonen och säga att vi angår varandra.

Att vinna historeskrivning och välja väg

Efter ett sämre val än någonsin har Socialdemokraterna tillsatt ett krisarbete med flera olika inriktningar, och nu har Mona Sahlin aviserat att alla i partistyrelsen bör ställa sina platser till förfogande och en valberedning ska tillsättas i december för att arbeta med nomineringar inför en extrakongress nästa år.

Jag tycker det är en naturlig konsekvens att partistyrelsen öppnar portarna till ett fritt förändringsarbete. Det skulle kunna vara något bra. Men jag ser verkligen inte fram emot alla interna positioneringar och det maktspel som släpps lös nu. Spekulationerna om en eventuell efterträdare till Sahlin kommer sannolikt överskugga allt annat viktigt analysarbete, och eftersom drevet och namndroppningen redan är igång kommer även de som helst vill ta det i en annan ordning snart behöva att positionera sig. Samtidigt är det ju det här allt handlar om – vad för vi för politik och vilka vill vi ska leda det arbetet? Både internt och bland väljare är det en viktig fråga.

Socialdemokratin är född i en tid då den brutala kapitalismen var totalt rådande. Genom Marx och andra formades bild av att ett annat ekonomiskt system var möjligt. Ett samhälle där inte bara den med kapital skulle ha rättigheter och möjligheter. I skärningspunkten mellan den revolutionära kommunismen och den brutala kapitalismen föddes Socialdemokratin. Med reformer skulle samhället förändras och människors villkor förbättras.

Genom en balansgång i det kapitalistiska systemet och genom små och stora reformer har det steg för steg växt fram ett samhälle som inte är utopiskt men som förändrat den politiska kartan på ett radikalt sätt. Vi bor i ett land där människor genom att betala ganska hög skatt får sjukvård utifrån behov istället för plånbok, där man kan studera utan att vara rik, där föräldrar kan arbeta och ha bra omsorg för sina barn på förskolor. Jag kan till och med stanna hemma från mitt jobb när barnet är sjukt och få betalt. Kanske är det utopiskt i alla fall.

De flesta människor kritiserar inte reformerna utan snarare att man vill ha mer av det och ännu bättre kvalitet. Till och med de nyliberala och blått konservativa pratar om brister i välfärden. Så vad är det då som gör att väljare runt om i Europa tappar förtroendet för Socialdemokratin?

Jag har funderat på det i många år. När jag var yngre hade jag mer tvärsäkra svar. Idag har jag mer frågor än svar. Just nu görs historieskrivningen om vad som gick fel och vilken väg Socialdemokratin ska gå och jag blir bekymrad när jag ser ”sanningssägarna” eftersom det är utifrån det den framtida politiken kommer formas. Jag tror inte att det var för lite RUT och skattelättnader. Jag tror inte att det är så enkelt att nedgången i hela Europa beror på att man är missnöjd med företrädarna, även om jag inser att det är en del av förklaringen. Jag tror inte heller att det handlar om att socialdemokratins agenda är omodern. Däremot tror jag att visionen om framtiden och kontrasten gentemot borgerlig motkandidat var aningen otydlig. Att människor idag inte identifierar sig med socioekonomiska grupper med särskilda strukturella utmaningar utan vill ses som individer.

Även om politiken måste se och analysera utmaningar på grupp och strukturnivå så måste utmaningarna och nya politiska idéer tilltala mig som individ, passa in i just mitt mönster. Jag måste känna att det är min vardag, mina problem och mina utmaningar som Socialdemokraterna dels är intresserade av att lyssna till och dels presenterar förslagen som förbättrar situationen. Och detta utan att vara politiskt snuttifierad. Utan att tappa fokus kring utvecklingen på den strukturella samhällsnivån. Det är fasen inte helt lätt att kommunicera allt det på samma gång. Eller så är det inte så svårt heller. Kanske handlar det mest om att träffa människor. Att prata med varandra. Att inte huka för svåra frågor eller gömma sig bakom skrivbord utan istället ge sig ut bland föräldrar, hyresgäster och patienter ännu mer.