Tillsammans sätter vi en offensiv agenda för Örebro

När nyvalda partisekreteraren Carin Jämtin var i Örebro sa hon bland annat att Socialdemokraterna som parti ska lära av Socialdemokraterna i Örebro och ”offensivt sätta vår agenda för vilken politik vi vill driva och geneomföra”.

Så här långt har (S) i Örebro knackat på 4197 dörrar i valrörelsen 2011. Utöver det har en mängd andra samtal förts.

Politik måste handla om en vilja och ett göra som hänger ihop. I Örebro har vi jobbat hårt med att möta örebroare och föra samtal om politiken och utvecklingsfrågor. Under 2010 genomförde vi över 50 000 samtal, bland annat genom att knacka på hemma hos över 35 000 örebroare. Under våren och fram till 15 maj ska vi genomföra 35 000 ytterligare samtal.

Poängen med samtalsmålen är att vi som på heltid eller fritiden är engagerade i politik ska prioritera vår tid till att träffa människor. Genom att samtala, konfronteras, diskutera och pröva olika idéer så blir politiken bättre och den blir offensiv.

När man möter människor eller företagare som berättar om sin vardag, sina erfarenheter eller sina idéer på utveckling så skapar det både kunskap och vilja.

Som till exempel vår utbildningspolitiska talesperson Thomas Esbjörnsson, när han gång på gång träffar personal och elever på Rudbecksskolan som vill diskutera andra möjligheter än nedläggning, så lägger han också ner själen i att hitta dessa möjligheter. Många timmars dialog med både vår egen förvaltning och de som direkt berörs av Rudbeckskolan ger resultat och ett nytt intressant förslag presenteras, det här verkar inte Bondeson förstå utan avfärdar det som populism.

Eller när kommunalrådet Björn Sundin gång på gång träffar handlare på norrcity som är oroliga över utvecklingen och tillsammans försöker hitta lösningar och vill fatta de beslut som är möjliga på både kort och lång sikt, då blir det lite märkligt att se mailen från Koalitionens företrädare som inte vill att några beslut om norrcity ska tas förrän efter valet.

Eller när medlemmar gång på gång pratar med bussresenärer om situationen, då blir engagemanget och kravet på en förändring stort hos de många som på olika sätt är ansvarig för frågorna.

Eller när kommunalrådet Lena Baastad möter företagare och personalchefer som gång på gång berättar om svårigheterna att rekrytera rätt personal och samtidigt möter många unga och förtvivlade örebroare som inte får chansen till ett jobb. Det är klart att man då gör allt man kan för att ta nästa steg. Att man tillsammans kommer på lösningar men också lär av andra som hittat metoder som på riktigt ger ungdomar jobb och företag arbetskraft.

Att vilja, att mötas, och att göra – det är motorn i politisk utveckling.

Företrädare för Koalition Örebro verkar göra tvärtom. Ena stunden pläderar de för att kommunala skattesänkningar är avgörande för utvecklingen ett par veckor senare lovar de att inte sänka skatten. Ena stunden säger de att utförsäljningar av ÖBO är nödvändiga och ett par veckor senare lovar de att inte sälja ut ÖBO. Ena stunden säger de att Rudbeckskolan måste läggas ner för att minska platserna i gymnasieksolan och ett par veckor senare säger de att man behöver bygga nya utbildningslokaler i city. Ena stunden är man emot byggandet av conventum och sedan vill man ta åt sig äran av resultatet och att det skapar nya jobb. En stunden tar man sparbeslut om att minska bemanningen inom äldreomsorgen för att samtidigt fatta beslut som ökar merkostnaden för kottidsvikarier med ungefär samma summa. 

Nej, Koalition Örebro visar ingen trovärdighet och ger knappast några långsiktiga förutsättningar för kommunens utveckling.

Örebro ska framåt. Vi kan skapa nya jobb och samtidigt minska klyftorna. Genom att ansvariga politiker träffar folk, medborgare, näringsidkare, offentliga företag, personal, brukare - hela tiden – kommer det vi gör bli bättre och nya idéer utvecklas.

Det är hemligheten till att offensivt sätta agendan. Tillsammans.

Socialdemokraterna i Örebro har nya jobb och minskade klyftor högst på agendan. Och samtalen.

Genom att aktivt söka upp människor för att få deras synpunkter, erfarenheter och idéer så blir också fler örebroare hörda. Även av dem som normalt inte själva hör av sig till politikerna. Självklart är det många som tycker att det vore skönare att sitta framför TV:n istället för att gå ut en regning kväll och kancka dörr. Många är förtroendevalda som på dagarna har andra heltidsjobb, och liksom många andra har barn och andra fritidsaktiviteter, ändå avsätter de dyrbara kvällar för att lyssna och prata.

Socialdemokraterna i Örebro (och Hallsberg) är bäst i Sverige på det här. Det handlar om att ta sitt politiska uppdrag på allvar och att göra politiken relevant för medborgarna. Vinsten är en offensiv agenda för ett Örebro som går framåt, nya jobb i Örebro och minskade klyftor.

Välfärd för vem

Jag började engagera mig politiskt i SSU när jag började på Teknis i gymnasiet. Den stora drivkraften bakom engagemanget var krocken jag upplevde mellan uppväxten i Brickebacken och de nya kompisarna från olika villaområden i stan.

Jag var sexton år och upplevde tydligt att storleken på föräldrarnas plånbok inte bara påverkade kläder eller semestervanor, utan även vilka framtidsplaner man bar med sig och hur man såg på vägarna dit. Vilken bild man bar med sig av samhället, vad som var problemen i det och vilka möjligheter man hade att påverka sitt eget och andras liv.

Senare i livet har det blivit ännu mer påtagligt. Att som 22 åring och ensamstående förälder satsa på en ordentlig utbildning kräver en hel del vilja och självförtroende. Att leva på studielån som ensamförsörjare är riktigt tufft. Det har varit många frustrerade tårar vid jul, sommarlov och födelsedagar när pengarna inte ens räcker till det mest nödvändiga.

Att under många år vara ekonomiskt sårbar och samtidigt ha ansvar för någon annan än sig själv är en känsla man aldrig glömmer. Och det blir kristallklart hur viktig välfärden är för att sådana som jag och andra ska ha en möjlighet att ta sig vidare och inte fastna i lågbetalda jobb och bristande framtidstro.

Jag har varit tacksam och stolt över att växa upp i ett land där den solidariskt finansierade sjukvården, skolan och dagiset stått stark. Jag har kunnat ta steget ifrån extrajobb på städfirmor eftersom jag litat på att mitt barn kommer att få sjukvård och att jag inte kommer att stå utan bostad eller dagisplats, trots att jag varit fattig under alla studieår.

Nu flera år senare är jag inte lika säker på att den utan pengar kommer att ha samma möjligheter som jag haft. Nu när jag har det bättre ställt än tidigare får jag stora skattelättnader och förmåner medan de som har det riktigt knapert får det värre.

Sjukvården utsätts för konkurrenslagstiftningar som på sikt kommer tvinga fram privata sjukförsäkringssystem, den som blir sjuk eller arbetslös riskerar att gå från hus och hem och tanken på att solidariskt finansiera välfärden blir allt mer ansatt i och med att skattesänkningarna försämrar kvaliteten i den offentliga sektorn.

Vi har en borgerlig regering som för en borgerlig politik. Reinfeldt och hans kompisar använder sig av gamla socialdemokratiska värdeord och försöker framstå som om de slåss för den vanliga människan. Men när man sänker skatter för dom som har det bäst och försämrar för de som har det värst då står man inte för ett samhälle med mindre klyftor och mer solidaritet och jämlikhet.

Det är knappt ett år kvar till nästa val. Jag är riktigt orolig för vad som händer med vårt land om det skulle bli fyra år till med en borgerlig regering. Vi har stora utmaningar att möta. En jobbkris som vi skulle behöva satsa oss ur med investeringar i nya bostäder, utbildning, infrastruktur och forskning. Ett samhälle där klyftorna växer mellan dom som har och dom som inte har och i spåren av ökade klyftor får vi bristande framtidstro, ökad rädsla och ökat våld. En välfärd som riskerar att förblöda genom fria etableringar där vem som helst kan starta skola, förskola eller sjukvård vart som helst, och få den finansierad genom våra gemensamma skattemedel. Fyra år till med borgerlig politik är svårt att reparera.

Det är hög tid att slåss för ett Sverige som ger människor nya chanser i livet!

Veckans ledare i ETC

Stjärnfamiljen – here I am!

Blir så glad när sossarna idag lanserar delar av sin nya familjepolitik och i och med det också skapar ett nytt tar till sig ett begrepp som jag direkt känner mig hemma i: Stjärnfamiljen!

Jag vet att många med oro och nostalgi ser tillbaks till ett Sverige och en Socialdemokrati som stod för folkhemmet – en femtiotalsbild som lanserades utifrån sin tid och sina utmaningar.

Men för mig har den generella bilden av folkhemmet snarare tett sig som något trångsynt och gammaldags, familjen är något större än femtiotalets förnissade bild. Men politiken som formades i samband med det var fantastisk och skapade grunden för ett land med välfärd byggd på solidaritet.

Vi lever i en tid där hela världen finns samtidigt som dig och mig. Att sätta gränsen vid mamma och pappa, en stad, ett land eller en världsdel är inte möjligt. Och för egen del inte heller önskvärt.

Men i en tid där normer, traditioner och det där som i generationer varit självklart genomgår snabba och kraftiga förändringar är det viktigare än någonsin att känna trygghet i sig själv, sina åsikter, sin vardag och sitt sammanhang.

Välfärd och solidaritet blir aldrig omodernt. Det handlar om att vi tillsammans klarar mer än var och en för sig. Oavsett i vilken familjekonstallation vi lever eller vilken bakgrund vi kommer ifrån.

Överlevnad?

Det är få saker som berör mig på djupet så mycket som när barn och deras familjer utvisas. Jag blir ledsen och arg och får en stor klump i magen.

Vi bor i ett land med nästan obegränsad tillgång på rent vatten och mark. På andra håll i världen vet inte människor hur de ska kunna ge sina barn mat för dagen eller livsuppehållande sjukvård.

Vårdnadsbidrag till några få eller bättre kvalitet för alla barn i förskolan?

Imorgon kommer troligvis kommunledningen i Örebro med Staffan Werme i spetsen att presentera sitt borgerliga förslag om vårdnadsbidrag.

Kommunstyrelsens ledamöter fick idag tre olika kalkyler presenterade för sig och imorgon ska dessa landa i ett alternativ.

Vi befinner oss i ett läge där kommunen börjar få det ekonomiskt kärvt, där det föds väldigt många barn och där kvaliteten i barnomsorgen riskerar att försämras påtagligt genom större barngrupper.

I det läget vill alltså kommunledningen att våra gemensamma skattemedel ska gå till att betala ett fåtal föräldrars förlängda föräldraledighet eller för att finansiera barnflickor.

Samma pengar skulle kunna användas för att påtagligt minska antalet barn på varje småbarnsavdelning och därmed öka tryggheten och lugnet.

Det är vad som står emot varandra i Örebro. Vårdnadsbidrag på 3000 kr i månaden för några få. Eller förbättrad kvalitet för alla mindre barn inom barnomsorgen.

Kommunen ska erbjuda trygga och utvecklande förskolor med hög kvalitet för våra barn. Närmare 90% av alla barn i åldern 1-5 år finns i förskola eller liknande.

Förskolorna är viktiga och skapar förutsättningar för både mammor och pappor att arbeta och tjäna pengar till familjen. Och därigenom via skatten bidra till alla våras gemensamma välfärd såsom sjukvård och skola.

Det är inte kommunerna som ska finansiera möjligheterna för föräldrar att vara hemma med barn - det är staten. Sverige har idag världens ojämförligt bästa föräldraförsäkring – den kan göras ännu bättre.

Det är därför som socialdemokraterna år för år förbättrat och byggt ut föräldraförsäkringen – ofta med motstånd från borgerliga partier. Samma borgerliga partier som istället för att förbättra föräldraförsäkringen sänker skatten för de rika och nu menar att föräldrar ska vara hemma ytterligare ett år med sina barn för 3000 kr i månaden. Dessutom ska detta finansieras med kommunens pengar.

Kommunens ansvar är inte att förlänga föräldraledigheten - varken på ett bra sätt eller som nu på ett dåligt sätt. Kommunens ansvar är att erbjuda så bra barnomsorg som möjligt till alla som behöver den.

Om jag själv hade barn på dagis nu skulle jag antagligen bli ännu mer förbannad. Det finns behov som behöver förbättras på många håll.

Pappor – vill ni att barnen ska välja kompisar till tröst före er?

Svenska pappor får inte trösta står det på SvD:s rubrik.

Svenska barn väljer hellre att inte prata med någon alls än att söka tröst hos sina pappor när de är ledsna. Papporna kommer först på femte plats.

Som om det vore barnen som väljer att hålla sina fäder på avstånd.

När barn i huvudsak ammas så är det mamman som under de första månaderna står för mat och därmed även för tröst. Dessutom är det fortfarande så att många nyblivna fäder arbetar på dagarna medan mammorna är hemma med det lilla barnet.

Det vore dumt att tro att det inte påverkade relationerna mellan det lilla barnet och båda sina föräldrar – både just då och på längre sikt.

Det krävs ett mycket medvetet jobb för en man att ta sig in närmast barnet när han varken står för maten eller tiden.

Det är väldigt lätt att det även fortsättningsvis blir mamman som är ”nära” och som kamratpostens undersökning nu visar – att till och med kompisar går före papporna när barnen får välja vem som ska trösta dem.

Att ha två närvarande och jämbördiga föräldrar handlar faktiskt om barns rätt till fler signifikanta vuxna. Det handlar om trygghet om/när livet förändras.

Den som tycker att det är bra för barnen att det enbart är mammorna av föräldrarna som står barnen tillräckligt nära för att väljas som tröst, lever i ett annat universum än mig.

Så åter till rubriken: Pappor – vill ni att barnen ska välja kompisar till tröst före er? Om inte är det nog dags att kräva och ge er tid även till det nyfödda barnet.

ps. Det innebär förstås att samma fråga bör ställas till nyblivna mammor. Vill ni vara de enda som barnen söker tröst hos? Om ni vill att barnen ska känna det lika naturligt att vända sig till sin pappa eller någon annan närstående så innebär det en del aktiva val. Även sådana som just då och i det korta perspektivet är jäkligt jobbigt.

Och så lite personligt

Sedan jag och Chris separerade har det förstås blivit en del pusslande med tider. Vi bestämde från början att försöka göra det så enkelt och naturligt som möjligt för dottern.

Vi vill ju båda gärna ha tid med henne så mycket som möjligt, inte minst på helgerna som är de dagar då man verkligen har möjlighet att göra lite roligare saker ihop. Samtidigt är jag uppbokad en hel del kvällar i veckorna.  

Det är ett pussel att försöka lösa helheten utan att hennes liv blir rörigt eller upphackat. Men på något sätt verkar vi ha lyckats ganska bra så här långt, i alla fall om man får tro följande konversation:

Chris hade nyligen fått veta att dotterns moster också skulle separera, varpå han säger till dottern:

- Vad tråkigt.

Dottern tittar mycket frågande på honom och  säger:

- Varför då?

Hon såg helt enkelt inte det tragiska eller stort omvälvande med en separation.

Konversationen kan ju ha betytt något helt annat för henne, men vi tog det i alla fall som ett tecken på att vi lyckats sköta vår separation på ett hyfsat sätt. Så det allvarliga och stundtals rätt krångliga pusslande med dagarna i veckan får helt enkelt fortsätta ett tag till.

Stolta regnbågsbarn

Såg att min kompis Nenne och hennes barn är med i Aftonbladet.

Barnen Moa (en gammal klasskompis till min son) och Adam har startat ett internetforum för ”regnbågsbarn”.

Moa och Adam har både en mamma och en pappa (båda gamla klasskompisar till mig) och en extramamma och ett nytt syskon.

Kul att ni tar initiativet. Kram på er!!!

Familjen ÄR politik

Majoriteten i Örebro vill införa vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng, de menar att detta ska möta upp det ökade trycket på förskolan (det föds många barn).

Vi har i snart två års tid påpekat att de måste satsa mer på förskolan för att hinna med utbyggnaden så att alla barn kan få en bra barnomsorg. Men majoriteten i Örebro har inte velat ta det på allvar.

Kanske för att högern helt enkelt vill ha en annan utveckling.

Samtidigt som man låter bli att satsa tillräckligt mycket pengar för att bygga ut förskolan så satsar man både nationellt och i kommunen resurser på de som har anställda barnflickor.

(Avdrag för hushållsnära tjänster, minskade arbetsgivaravgifter för unga, vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng.)

Sverige har en unik förskola som får högt betyg av medborgarna – den håller nu på att skjutas i sank – ett steg i taget. Jag är allvarligt oroad.

Samtidigt glädjs jag åt det åttapunktsprogram för en bättre familjepolitk som (s) med Veronica Palm i spetsen presenterar idag.

I det tar man den moderna familjen på allvar. Skapar bättre förutsättningar i vardagen för familjer med två yrkesarbetande föräldrar, både genom förbättringar i föräldraförsäkringen men också genom en utvecklad barnomsorg på kvällar och helger.

Eftersom jag har erfarenheten av att vara ensam förälder under barnets första levnadsår vet jag också hur viktiga de föreslagna satsningarna på ensamföräldrarna är.

Familjepolitiken ÄR så viktig för barnen och för föräldrarnas möjlighet att kombinera arbete och barn på ett bra sätt. Eller som Veronica Palm uttrycker det:

”Sverige rankas ofta som ett av världens mest jämställda länder. Vi vet att det hör ihop med en väl utbyggd barnomsorg i kombination med en generös föräldraförsäkring.//Vi är övertygade om att Sverige kan bättre. Våra förslag sätter barnets bästa i fokus och tar hänsyn till att barns villkor ser olika ut, inte minst på grund av skillnader i familjers ekonomi. Vi tar också fasta på föräldrars svårighet att kombinera yrkesliv med ett närvarande och jämställt föräldraskap. För att möta hela familjens behov krävs därför förbättringar inom främst tre områden: familjers ekonomi, jämställdhet och föräldrars arbetslivsvillkor.”

Socialdemokraternas åttapunkts-program sätter fingret på alla viktiga punkter!

Allvarliga brister för utsatta barn

Jag åkte buss till jobbet idag istället för att gå och tänkte skriva något om hur bussen fylls av tonåringar och av kvinnor men inte en enda vuxen man.

Men när jag läste om hur pappan i Vetlanda får vårdnaden om sin dotter trots att han är dömd för hundratals samlag med henne känns det mesta annat obetydligt.

De mest utsatta i Sverige idag är barn vars föräldrar inte bara brister i skydd av dem utan också kontinuerligt utsätter dem för övergrepp av olika slag.

Där finns också mycket allvarliga brister hur samhället/eller vi tillsammans klarar av att hantera det.

Varje år omhändertas barn för att föräldrarna är okapabla eller gravt olämpliga att sörja för sitt barn. Jag har genom åren följt en mängd fall, dels som kommundelspolitiker och dels som nämndeman i kammarrätten.

Min bedömning är att när barn omhändertas så har det ofta gått väldigt långt och det finns sällan några tvivel om att det är akut angeläget att hitta en annan plats för barnet.

Frågan är vad som händer sedan.

Att kompensera en liten människa för att deras föräldrar gravt misskött sin makt och sitt ansvar är mycket svårt. Ofta finns sår långt inne som kräver en stabil, trygg och kärleksfull vuxenvärld för att möta upp.

Min erfarenhet är att det finns alldeles för få goda alternativ till omsorg av omhändertagna barn. Det finns några duktiga familjehem som löpande tar ett par barn/ungdomar med goda resultat och det finns ganska många professionella familjehem som kanske inte riktigt erbjuder ett helt familjelikt alternativ utan snarare har drag av offentlig omsorg. För ungdomar som hamnat ordentligt snett under tiden finns dessutom några ungdomshem som är institutioner och ganska fängelselika.

Av de ”vanliga” familjer som tar emot ett omhändertaget barn är ganska många djupt troende frikyrkliga familjer som erbjuder en hel församling som trygghet för sargade barn – en trygghet tydligt kopplad till ett gudsbegrepp snarare än ett vanligt familjeliv. Något som jag som inte är troende kan se vissa problem med.

Många barn hamnar hos familjer som vill väl och är ganska normala men som kanske inte till fullo förstått vad det kan innebära i ansvar och tålamod att ta hand om en sargad tonåring. Familjer som själva kan hamna i slitningar och kris och ibland avbryter placeringen och det omhändertagna barnet får flytta på sig.

Jag har vid flera tillfällen varit med och tagit beslut där jag är helt övertygad om att barnet måste omhändertas men där jag känt mig obehaglig till mods när jag tänker på vad de omhändertas till.

En del barn omhändertas direkt vid födseln. När jag arbetade med tvångsomhändertagna kvinnliga missbrukare med psykisk problematik var jag med om det ett par gånger. Kvinnor som födde barn som direkt omhändertogs av någon annan. Barn som sällan hade någon tillkännagiven pappa.

Jag såg också hur kvinnor som inte sett sina barn på många år blev mycket angelägna att skapa en relation till dem då de var nyktra och tvångsomhändertagna på behandlingshem. Barn som kanske bott i en annan familj hela sitt liv men som möts av att de biologiska föräldrarna ansöker om att få tillbaks vårdnaden då de efter många års missbruk och elände blivit nyktra och skapat ett nytt liv åt sig själva.

Bland de mest sargade kvinnorna finns dessutom ganska många som själva blivit omhändertagna i tidigt ålder och som under sin uppväxt flyttats runt från familjehem till familjehem och inte allt för sällan finns tidiga övergepp med i bilden. Tidig och snabb missbrukskarriär och prostitution från tidiga tonår.

Det borde finnas större möjligheter för familjer att adoptera tvångsomhändertagna barn. Det måste givetvis ske med stor ödmjukhet, lyhördhet över barnets egna önskemål och inte förrän barnet är en naturlig del av den nya familjen, men det skulle öka tryggheten för många barn i Sverige i dag.

Dessutom skulle det behövas fler vanliga familjer som är beredda att välkomna ett sargat barn in i sin familj. Det är ett stort steg som jag själv inte tagit av många skäl – så jag förstår tveksamheten till fullo. Samtidigt finns vetskapen där.

Framför allt måste vi våga prata och tänka om det svåraste och jobbigaste som finns. Det där som vi alla helst vill slå ifrån oss för att sedan krama våra egna barn hårt hårt med bultande hjärta.

Inte minst politiken måste våga se situationen som den faktiskt är för de mest utatta i samhället. De som vi trots generell välfärd och uppbyggda skyddssystem allt för ofta inte klarar av att ge allt vad de borde få.

Och frågan hänger kvar: hur kan vi göra mer för de barn vars föräldrar är okapabla eller gravt olämpliga att sörja för sitt barn.

Vad ska man i skolan att göra – räcker det inte att tenta av de nationella proven?

På min sons skola jobbar dom ganska mycket med fördjupningsarbeten och framställning.

Jag skulle säga att det överlag är högre kvalitet på deras högstadiearbeten än vad det var på fördjupningsarbetena när jag gick sista året på Naturvetenskaplig linje på gymnasiet.

Här om dagen var det dags för de nationella proven i svenska. Nationella proven genomförs i svenska och matte under ett par dagar i nian. Det är ett tillfälle där man via skriftliga prov ska bevisa vad man lärt sig under högstadiets alla år.

Nu vill regeringen att det provtillfället i ännu större utsträckning ska vara styrande för hela betygssättningen.

Läraren ska därmed inte ta någon större hänsyn till elevens arbete och utveckling under alla de andra dagarna av tre års högstadiestudier.

Jag undrar igen – vad är det för kunskap alla dessa utökade betygssteg ska vara ett kvitto på?

Dessutom undrar jag allt mer om Björklund egentligen tycker att skolan ska finnas. Det kanske räcker med att våra barn går och tenterar av de nationella proven i 9-, 11- och 15-års åldern? Varför ska elever behöva träffa andra barn medan de pluggar språklig utveckling?

Vilka föräldrar vill betygssätta sina sjuåringar?

Vilka föräldrar är det som tycker att det är bra att 7-åringar får betyg i skolan?

Vems mormor eller farfar är det som vill se det skriftliga betyget på sina små barnbarn?

Jag undrar på riktigt.

I höst när min lekistjej börjar skolan kommer det antagligen vara så illa att hon får betyg med sig hem som i skrift beskriver hur väl hon lyckats prestera.

Hon kommer att ha sjuåriga kompisar som frågar vad det står på hennes papper och som jämför sig med varandra. SÅ medvetna är dom i den åldern.

Att hålla isär skriften på betyget med vem man är som person är däremot inte lätt. Det är det inte ens för vuxna som får dåliga omdömen på sina utvecklingssamtal på jobbet.

Jag är så jäkla ilsken och ledsen och hoppas verkligen att föräldrar nu förstår vad regeringens nya skolpolitik handlar om.

Varför vill de borgerliga politikerna att deras barn ska gå i en skola de själv aldrig skulle vilja gå i?

Här finns fler kommentarer av Lena Baastad och John Johansson.

Pappa för sitt barn eller passup på mamman?

Läser ytterligare ett inlägg från en barnmorska som på allvar menar att pappans roll första tiden är att stödja den nära relationen mellan mamma och barn – detta för att amningen ska fungera på bästa sätt.

Men nyblivna pappors närhet till sina barn handlar inte om ”ett rättviseprojekt” och att avlasta mamman - det handlar om hur pappan och barnets relation ska utvecklas och barnets möjlighet att ha två fullt fungerande föräldrar.

Nyblivna pappor har sällan äldre generationers män att vända sig till med råd och stöd för en aktiv föräldraroll. Även många barnmorskor ser att pappans huvudsakliga roll är att avlasta mamman.

Jag kan inte se det så – pappans huvudsakliga roll måste vara att skapa en egen nära föräldrarelation till sitt barn – inte till sin kvinna. Inte förrän då kommer också fäders relation till sina barn att vara oberoende av hur relationen med mamman utvecklas.

(Det borde inte vara konstigare än att de flesta nyblivna mammor är mer intresserade av att sköta och lära känna sitt barn än att tillgodose sin man.)

Har papporna ingen egen roll för sina nyfödda barn?

Jag pratade med en gravid vän som igår varit på föräldragrupp. Med sig får de båda föräldrarna lite blandat material – bland annat några tips till mamman och några tips till pappan.

Först upp på tipsen till mamman står – att hon ska ta tillvara tiden med den lilla nyfödda, den är ju så kort. (Dessutom ska hon försöka påverka pappan att ta ut sina pappadagar, inget om delad föräldrapenning.)

Först upp på tipsen till pappan står – var inte orolig, sexet kommer tillbaks. Här var det inget om att ”ta tillvara tiden med den lilla nyfödda” för den är ju så kort.

Det känns lite unket - utgår våra barnmorskor från att dagens blivande pappor främst funderar kring sex? Utgår de dessutom att det är mamman som ska få pappan att vara hemma?

Dessutom tillade min vän att all information de så här långt fått om att bli pappa enbart handlat om mannens uppgift att underlätta livet för den nyblivna mamman, ingenting om hur papporna själva kan skapa en nära relation till sina nyfödda barn eller det delade föräldraskapet.

Jag blir uppriktigt förbannad.

Rätten till heltid så mycket mer än en slogan

Idag debatteras rätten till heltid i Örebros all media. 

När borgarna tidigare i år tog över kommunen var ett av deras första beslut att ta bort rätten till heltid. Sedan dess har vi kunnat se en utveckling där fler av Örebro kommuns utlysta tjänster är på deltid.

När kommunal kritiserar utvecklingen så säger kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) att denna utveckling inte är ett problem, han menar dessutom att det är för brukarnas skull som tjänster blir utlysta på deltid.

Staffan Werme är ytterst ansvarig för en av Örebros största arbetsgivare. Som sådan måsta man fundera på hur beslut hänger ihop. Att ta bort rätten till heltider samtidigt som regeringen rejält vill försämra möjligheterna att stämpla upp deltidsarbetslöshet – påverkar människors livsvillkor.

I praktiken innebär det att lågavlönade kvinnor (för det är framför allt inom vården som deltidstjänsterna finns) måste ha flera arbeten för att få sin ekonomi att överhuvudtaget gå ihop.

Jag undrar om Staffan Werme tycker att det är rimligt att anställda i Örebro kommun ska behöva fördela sin arbetsdag mellan olika arbetsgivare och få väldigt liten tid över till livet vid sidan av arbetet. När arbetsdagen blir uppsplittrad påverkar det bland annat familjeliv och barnen.

Dessutom blir det betydligt sämre för brukarna. Om den personal som tar hand om sjuka, äldre och handikappade i stor utsträckning bara arbetar varannan helg eller vissa timmar, så innebär det att brukaren under en och samma vecka möter väldigt många olika vårdare.

Staffan svarar att det är bra med deltidsjobb på 40% inom kommunen för till exempel studenter. Med ett sådant svar lyser det igenom att ordförande i kommunstyrelsen inte ser något problem med att det är outbildad personal som vårdar våra äldre och sjuka.

Samtidigt vet vi att våra äldre får mer komplexa sjukdomsbilder och att personalens kunskap om olika demenssjukdomar påverkar hur god vård som brukaren får. Jag undrar om kommunledningen förstår vad det är för typ av arbeten som personalen faktiskt ska utföra?

Förutom att ta bort rätten till heltid har kommunledningen också försämrat möjligheterna till kompetensutveckling hos vårdpersonalen. Idag går dessutom äldreminister Maria Larsson ut och säger att personalen i vården måste ha bättre utbildning och bättre villkor. Det hänger inte ihop.

Jag är orolig, frågan om heltider för vår personal handlar om så mycket mer än en slogan!

Intresserad av skola? – läs Kroksmark blogg

Föräldrar, elever, medborgare, lärare, politiker, farföräldrar, syskon, journalister.

Alla ni som på något sätt är intresserade av svensk skola, dess innehåll och utmaningar och som debatterar skolpolitik:

Snälla läs det här blogginlägget av Kroksmark, professor i pedagogik.

Amning X 2

Eftersom en del vet att jag är kritisk mot en allt för aggressiv amningspolicy så får jag ibland veta när kvinnor blivit bemötta på ett allt för ensidigt sätt i förhållande till amning och som därför mått dåligt i mötet med mödravården.

Nu senast är det en kvinna som fick barn för några veckor sedan och som har varit kvar på BB-avdelningen i nio dagar för att amningen inte kommit igång. Hon har mått riktigt dåligt under denna tid och hela tiden fått höra att hon måste pumpa och pumpa – fler timmar om dagen.

Under hela denna tid har hon inte mött någon som sagt att det faktiskt kan vara ok att låta bli att amma, förrän en närstående till mig ägnade flera timmar åt henne och undrade varför hon helt enkelt inte skiter i amningen.

Hon säger själv att det är den första hon mött under de hör dagarna som säger att hon är en fantastisk mamma oavsett om hon ammar eller inte, och att det faktiskt går att använda modersmjölkersättning om man vill. 

I praktiken innebär det att det inte finns någon av personalen på sjukhuset i Örebro som sagt det till henne. Jag tycker att det är riktigt upprörande.

(Jo, nu var det så att en barnmorskeelev efter nio dagar stod på sig och krävde att de skulle ge barnet modersmjölkersättning istället för att fortsätta amningsterrorn.)

Det är fortfarande skambelagt för mammor att inte amma. Fortfarande finns någon slags syn på att en bra mamma producerar mjölk som värsta kon och att hon inte tycker att det finns något finare eller bättre än att dia sina barn.

Antagligen borde hon dessutom vara hemma alla föräldradagar som möjligtvis går och lida ordentligt när hon väl måste börja jobba igen och lämna sitt barn på förskolan istället för att vara hemma hela dagarna, annars är hon väl inte en tillräckligt bra mor – eller?

Socialdemokratisk skolpolitik ska aldrig handla om betyg i lägre årskurser.

Tillsammans med andra i Örebro så håller jag på och jobbar med vårt lokala skolrådslag.

Ganska många av de jag träffar har haft synpunkter på partiets centrala skolrådslag och också lämnat in dem.

Alla de sossar som jag träffat, och tydligen många andra, tycker att ett socialdemokratiskt rådslag om skolan måste börja att diskutera:

-Vad är skolan till för och vilken kunskapssyn står vi för?

Det är helt fel ände att börja att prata om betyg eller i vilken årskurs vi ska ha nationella prov.

Vi vill ha en skola som uppmuntrar kreativitet, glädje, bred och djup kunskap, trygghet och kritiskt tänkande människor. Det kan vi aldrig få genom att anamma Björklunds lösningar och retorik.

Vi kan inte längre backa oss in i skoldebatten utan måste gå in med hög svansföring och stå för en annan kunskapssyn.

Vi måste definiera skolans problem och utmaningar utifrån den skola vi vill ha. Och med målet i sikte ska vi presentera förslag och metoder som stödjer en utveckling av en trygg skola som utvecklar kunskapsstörstande unga människor.

Att Sahlin i dagens debatt pratade om betyg i tidigare årskurser är ett steg i helt fel riktning.

Jag är rädd att Björklunds märkliga och omoderna syn på skolan och enkla förslag om mer ordning och betyg ska få allt djupare fäste – även bland socialdemokratiska väljare.

Det är dags nu för föräldrar, lärare och elever att högljudda stå upp för den svenska skolan!

Jämställdhetsdagis borde vara en självklarhet!

Här är en skön artikel  från Svenska dagbladet med två ungdomar som var bland de första att gå på ”jämställdhetsdagiset” Tittmyran.

Killen i artikeln heter Niklas, och han har svårt att förstå att det kan vara så mycket snack om jämställdhet i förskolan år 2007.

”– Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något, säger han.”

Det märkliga är ju om det finns förskolor som inte jobbar med jämställdhet.

Lite svårt att förstå dessa föräldrar som är oroliga för att deras söner ska bli homosexuella om de leker med dockor.

Jag tror inte att det är så lätt att fostra sexualitet – men jag tycker inte heller att det är ett problem om människor gillar andra av samma kön.

Åt andra sidan är det ju inte så länge sedan som de kvinnor som krävde rätt att rösta gjordes till mycket stort åtlöje och beskylldes för att vilja vara män.

Absurd invandringspolitik att skilja föräldrar från sina barn

Jag hoppas verkligen att det som lyfts fram i den korta rapporteringen inte riktigt är överenstämmande med sanningen.

Nyheterna rapporterade att migrationsverket avvisat en iransk man som nyligen fått barn med sin sambo, en svenska kvinna. I skälet till avvisning angav man att barn behöver sina mammor bättre än sina pappor.

Jag blir heligt förbannad när jag tänker på den människorsyn som måste ligga bakom ett sådant beslut. Jag vill se den jäkel som tycker att vi har för generös flykting- eller invandringspolitik.

Det finns ibland viktiga skäl för myndigheter separera föräldrar från sina barn. Asyl- eller invandringspolitik är inte ett sådant skäl!

Att resonemanget dessutom utgår från en syn på kvinnor och mäns föräldrarskap som hör hemma i 1800-talet gör det inte bättre. Kan det verkligen vara lagligt?