Jag är för andra året i rad med på Assembly of European Regions (AER) årsmöte. På AER:s tillställningar finns regionpolitiker från hela Europa och några länder till. På årsmötet är det ca femhundra deltagare.
Europas regionala företrädare skiljer sig i många avseendet inte från Sveriges regionala företrädare - det finns en ingrodd skepsis mot den nationella och internationella nivån. Det är på den regionala och lokala nivån som närheten och erfarenheten finns och det är där man ”egentligen vet hur det går till”.
Så långt allt gott. Praktiskt innebär det att AER:s arbete till stor del handlar om att sprida goda exempel till varandra och lyfta olika teman för diskussion.
I år är generalförsamlingens huvudtema ”från migration till integration”. Ett viktigt ämne som förtjänar uppmärksamhet. Bland de närvarande regionerna finns de med stor erfarenhet av mångfald, andra som brottas med stor utflyttning och en del som nästan inte har några immigranter alls. Utmaningarna man står inför liknar på många sätt varandra och det finns viktiga lärdomar att göra.
Men ibland känns det också lite unket. Under förmiddagen pågick en hel del anföranden som fick det att krypa av obehag i mig. Att säg att det luktar brunt är att gå för långt – för de flesta vill nog väl – men att säga att det luktar beige på sina håll är ingen överdrift.
En av de jag reagerade ganska starkt på var Mauri Pekkarinen, Finlands minister för ”Economic Affairs”. Finland har ca 2% invandrare och han pratade om stora motsättningar, vikten av arbetskraftsinvandring och att dessa ska ”integreras så friktionsfritt som möjligt”. Asylpolitik och mänskliga rättigheter fanns inte med på hans agenda.
Överhuvudtaget var det många anförande där integration nämndes men där innebörden av det man pratade om mer handlade om assimilation. Det är klart att alla inte hade den ingången. Det finns många spännande exempel runt om i Europa där mångfalden fått vara smörjmedel för utveckling.
Och som vanligt i de här internationella sammanhangen blir jag förbryllad och upptagen av motstridiga känslor. Åt ena sidan är det ofta ganska tråkigt, mycket ryggdunk och ordbajseri och lite väl mycket färdigregisserade agendor. Åt andra sidan möts och stöts olika perspektiv och erfarenheter och närmanden och utbyten slår rot. Men det är det som händer mellan programpunkterna som är det spännande.
Som den paranta damen från Devon i England som brottas med hur man ska skapa goda förutsättningar för barnen till alla de som flyttar från det forna östeuropa till England för att få bättre framtidsutsikter. Under lunchen hamnar hon i samspråk med en regionordföranden från Rumänien som brottas med att regionen töms på resurser eftersom väldigt många välutbildade unga människor flyttar från Rumänien till England.
Just det exemplet bevittnade jag i ärlighetens namn förra året och inte idag, men ändå. Lite häftigt är det och världen blir helt plötsligt lite mindre och lite större på samma gång.
