Borgarna stjälper spännande energiutveckling

Jahapp, nu kommer borgarnas kärnkraftsutspel.

Det finns stora grupper som hejjar på den utvecklingen, bland annat tunga fackförbund som Metall. Det går att säga mycket om energiintensiv industri, jobben och framtiden. Och det är klart att kärnkraften kan tyckas vara den enkla lösningen på alla energiproblem.

Men det är ändå så att avfallet måste förvaras säkert över så långa tider att det inte ens är överskådligt. Och det är fortfarande så att brytningen av uran medför mycket stora hälsofaror och en näst intill absurd miljöpåverkan på både kort och lång sikt.

Med stort förändringstryck och ekonomiska insatser så skulle utvecklingen på energiområdet kunna ta en enorm fart, den möjligheten stjälper nu de borgerliga partiledarna genom att spela ut kärnkraftskortet.

Borgerlig passivitet i krisens fotspår

Jag är inte den första att blogga om regeringens ”krispaket”. Sanningen är den att jag läste första rapporteringen från Borgs presentation och väntade med kommentarer för att jag trodde att det skulle komma mer.

I flera timmar trodde jag att det skulle komma mer. Men nu börjar jag inse att det där med uppskov på arbetsgivaravgifter och extra pengar till ALMI är vad regeringen menar med krispaket.

Det är som här i Örebro. I tisdags hade vi extrainsatta heldag med kommunstyrelsen. Då trodde vi att kommunledningen skulle presentera sin kompletteringsbudget för 2009 med förslag på åtgärder för kommunen att möta insatser på ökade investeringar, ökat behov av kompetensutveckling och stöd till företag.

Men nej – ingenting. Inga förslag, inga konsekvensanalyser och inga ombudgeteringar på kommunnivå.

Socialdemokrater på alla nivåer har redan sedan i höstas, då när krisen blev ett faktum och varslen sköt i höjden, arbetat på högtryck. Det har genomförts en mängd möten runt om med myndigheter, företagare och offentliga representanter för att se vad som skulle kunna göras. Före jul lade Socialdemokraterna i Örebro fram en reviderad budget med flera inspel för att möta de efterfrågade behoven.

Det är så svårt att förstå att den borgerliga regeringen eller kommunledningen som ska leda vårt land och kommun, inte genomfört några liknande ansträngningar.

Kanske är det så som vissa misstänker att passiviteten helt enkelt är ett led i att förverkliga den borgerlig politiken med ökade klyftor mellan fattig och rik?

Parhästar som drar åt samma håll

För de flesta väljare kan inte bytet från Nuder till Östros tyckas särskilt upphetsande. Från en grå man i glasögon till en annan medelålders man med glasögon och lite mindre hår. Egentligen vet jag inte heller om det betyder någon större skillnad i partiets riktning när det gäller den ekonomiska politiken.

Men jag vet att Östros brukar vara tydlig i sina budskap och ganska rolig att lyssna på. I de sammanhang som jag träffat honom ser han glad ut och han är skarp i sina analyser. Jag har överlag en mer positiv inställning till Östros utan att för den skull kunna peka på den ena eller andra politiska anledningen.

Svenska finansministrar brukar i och för sig inte behöva se varken roliga eller glada ut. Snarare har det väl varit ett uppdrag kantat av den gråa tyngden. Moderaternas Anders Borg har på alla punkter brytit med den traditionen och det kanske numer finns utrymme för lite mer av människa bland det ekonomiska allvaret.

Den avgörande poängen är dock att en statsmininster och en finansminister måste ha ett nära och bra samarbete och kunna lita på varandra. Någon slags innerlighet och gemensam vision behöver nog finnas där för att det ska till ett trovärdigt ledarskap i en nation. Och den tilliten har Mona Sahlin och Thomas Östros för varandra. Och jag tror inte att akademiska kunskaper egentligen har med saken att göra.

Däremot känns det lite skorrande mellan den sittande statsministern Reinfeld och hans finansminister Borg. De ger inte intrycket av att helt och fullt vara på väg åt samma håll – trots att de båda haft ett nära samarbete i att omdana moderaternas appearence. Jag inbillar mig att regeringens dalande opinionssiffror delvis har med den saken att göra.

Den spännande frågan som fler och fler ställer sig är vem som efterträder Östros. Jag har sett att det spekuleras i Luciano Astudillo, vilket skulle göra mig mycket glad men ganska överraskad.

Att lämna fältet fritt skapar utrymme åt Björklund

Skolpolitiken är ett mycket viktigt politikområde som berör och engagerar många medborgare.

Beroende på vilken syn man har på människan och på samhället så ser medborgarna olika syften med skolan. Det blir väldigt märkligt när socialdemokraterna försöker göra upp med väljarnas sviktande förtroende i skolfrågan genom att anamma Björklunds lösningar.

Under många år hade socialdemokraterna ingen aktiv skolpolitik att tala om. Det är knappt så folk vet vilka socialdemokratiska mininstrar som har haft ansvar för skolfrågorna sedan Persson kommunaliserade skolan.

Mot bakgrund av det är det inte konstigt att väljarna förlorat tilltron till socialdemokratisk skolpolitik – vi har ju inte i tillräckligt hög grad synliggjort vad socialdemokratisk skolpolitik är .

Inte heller har vi på ett tydligt sätt formulerat skolans framtida utmaningar eller haft analyser som människor känner igen sig i.

I ett nästintill skolpolitiskt vaccum så syns Björklund. Han är den första skolpolitikern på många år som över tid tagit stor plats i media.

Han tar sig mandatet att definiera skolans problem och utmaningar och han gör det konsekvent utifrån en borgerlig syn på samhället och människan.

Under samma tid lämnar socialdemokraterna i stort sätt fältet fritt.

Jag menar att det ÄR viktigt att formulera vår skolpolitik och att tydligare beskriva framtidens utmaningar. Det finns en mängd utmaningar i dagens skola som vi borde lyfta fram och ha förslag för att möta.

Men ett sådant arbete behöver göras utifrån vår socialdemokratiska syn på samhället och människan och inte utifrån borgarnas samhällssyn.

Att driva igenom en ny skolpolitisk plattform som låter som Björklund light är att retirera ytterligare när det gäller skolpolitiken. Det innebär dessutom att socialdemokraterna låter Björklund behålla mandatet att defininera skolans problem och utmaningar.

Det angreppssätt som partiledningen bestämt sig för kommer troligtvis att skapa svårigheter för socialdemokraterna att återupprätta ett långsiktigt förtroende inom skolpolitiken.

Andra bloggare som skriver om (s)kolpolitiken är Martin, Alaa, Peter och Björn.

Vilka lagöverträdelser är ok?

Vad betyder moderaternas vallöfte om tuffare tag mot brottslighet och hårdare kontroller av fuskare?

I de tidigare fall när socialdemokratiska ledande politiker prytt löpsedlarna med tveksama affärer så har den partiinterna kritiken varit massiv, ropen på avgångar har letts innifrån de egna väljarleden.

När det gäller moderaterna och de historier som nu är aktuella så ser jag nästan bara ilskna försvarstal från moderaternas egna led. Det måste rimligtvis innebära att moderata medlemmar inte tycker att företrädarna gjort några allvarliga övertramp när man bryter skattelagar. 

Enligt tex Catarina Elmsäter-Svärd (m) så har skattebrotten bland ledande moderater tvingats fram på grund av det höga skatteläget och hon menar att granskningen är patetisk.

Catarina är ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott och antyder i media att det är okej att bryta vissa lagar och att det egentligen är riksdagens eget fel att inte vissa ledamöter följer de lagar som riksdagen stiftar. Jag tycker att det är ett lite märkligt resonemang.

Människor bryter lagar. Och politiker är människor. Vill vi ha mänskliga politiker så får vi acceptera att de ibland gör fel. Men det är ändå ledamöterna i riksdagen som stiftar de lagar som resten av medborgarna är skyldiga att följa. Det är inte så konstigt att medborgarna ställer samma krav på politiker i regering och riksdag som riksdagens ledamöter ställer på medborgarna.

Finns det skillnader i acceptens från sina väljare om vilka lagar politiker kan överträda?

Ja antagligen. Idag tycks det finnas en större acceptans för att betala arbetskraft utan att betala för personens försäkringsskydd eller pension bland moderater än bland socialdemokrater. (Martin har en läsvärd förklaring.)

För jag tror faktiskt att sossar i regeringsställning granskats minst lika hårt av media som man nu granskar moderaterna.

Det finns under åren ett antal socialdemokratiska ministrar som fått avgå. Det har inte alltid handlat om att man gjort något olagligt, det kan ha varit något som väljare ändå uppfattat som tillräckligt moraliskt tveksamt. Ett exempel är Freivalds lägenhetsaffär. En historia som knappast fällt en moderat minister.

Jag tror faktiskt att en sosseminister som betalat svart arbetskraft hade varit journalistisk mumma av än högre grad än att moderata minstrar gör det.

Förväntingarna på ledande politiker ser helt enkelt olika ut i olika samhällsskikt. Jag kan givetvis ha helt fel och bara vara full av fördomar. Men när jag ser reaktionerna på det som händer bland ledande moderater blir jag lite bekymrad.

Ps. Det är dock viktigt att veta att för vissa tjänster behöver man inte betala skatt. Det kan alltså vara helt ok att anlita grannens barn till barnvakt eller betala någon för att klippa gräsmattan då och då. Det ligger även i (s) intresse att granskning av politiker sker på ett seriöst sätt och inte blir en urskiljningslös jakt på feta rubriker.

Sveriges mest meriterade regering – i avhopp

På moderaternas partistämma förra veckan påstod Fredrik Reinfeldt att den nuvarande regeringen är den mest meriterade någonsin.

Ungefär samtidigt började Schenström-historien att bubbla upp.

I spåren av alla affärer och ministeravhopp borde Reinfeldt rimligtvis fundera över sin ledarförmåga. Även på avstånd är statsministerns bristande förmåga att välja medarbetare och att hantera kriser uppenbar.

Det är brister som är en belastning vid vilket chefsjobb som helst men som blir extra besvärande om man ska ha väljares förtroende att leda ett land.

Att samtidigt påstå att man leder den mest meriterade regeringen någonsin tyder inte bara på bristande ledarförmåga utan även på bristande verklighetsuppfattning.

Jag hade inte de högsta förväntningarna när regeringen för ett år sedan tillträdde. Trots det så är jag ganska förvånad över den mängd misslyckanden som följt i Reinfeldts spår.

Jag kan inte påminna mig om att Sverige någonsin tidigare haft en regering med så många förtroendekriser på så kort tid. Så visst leder Reinfeldt en rekordregering av något slag.

Reservministern inkallad för tjänstgöring

Apropå presskonferensen med Reinfeldt och Tolgfors.

Lite märkligt blir det att ha en statsmininster som i stort sett är osynlig, men som under mindre än ett år vid åtskilliga tillfällen stått vid liknande presskonferenser och kommenterat sina minstrars avhopp och tillsättningar.

Den här var andra gången på kort tid som Sten Tolgfors, en av regeringen Reinfeldts mindre synliga ministrar, kallas in som reservminister.

Grattis Tolgfors!

Och det är väl bra att regeringens mest osynliga ministrar gör gemensamma framträdanden. Men jag undrar om inte till och med moderaternas kärnväljare börjar undra var ledningen i det partiet finns.