Det finns ett sug hos människor att få delta i socialdemokratins framtidsval

Överallt där jag rört mig idag har det diskuterats kring efterträdaren till Mona Sahlin. Åsikterna om vem som vore lämplig eller vad man förväntar sig för typ av person har gått isär men det finns en punkt som många tycks väldigt samstämmiga kring: man vill veta och förstå vilka som kan bli kandidater och hur det går till.

Jag upplever att det finns ett sug bland människor som inte själva tillhör den innersta kretsen att få vara med. Är det något som Socialdemokratin skulle kunna göra nu för att visa att väljare och medlemmar är viktiga, så är det att öppna upp processen.

Människor vill veta vilka som är intresserade. Människor vill förstå och ta ställning till vad det är för olika företrädare som är aktuella och varför. Vilken agenda har de.

Jag vet att det inte är lätt i den Socialdemokratiska kulturen att öppet tillkännage sin kandidatur. I praktiken inebär det att den som kandiderar öppet och sedan inte blir vald har bränt sina framtida möjligheter. Det gäller inte bara val till partiledarposten, kulturen sitter djupt och ger spår i alla nivåer av organisationen.

För övrigt så är det en kultur som verkar sitta djupt i de flesta svenska partier och även annan högre tjänstetillsättning. I grunden kanske det handlar om jante. ”Du ska inte tro att du är något” om du inte redan blivit något. Och helst ska du även då ha gått motvilligt in i en högre position, för annars är man väl inget annat än en streber.

I många andra länder finns det en annan kutym när det gäller politiken. Där finns ett par-tre kandidater till partiledarposterna som sedan för en öppen kampanj innan de blir valda.

Det jag verkligen skulle önska är att de nomineringar som lämnas in till valberedningen får bli offentliga på riktigt. Att kandidaterna kan tillkännage sig öppet och synas på turné bland medlemmar och väljare.

Socialdemokratin har ett gyllene läge att göra upp med jante för gott. Att visa att politik inte är något att skämmas över. Att det handlar om människor som brinner för något och att makten är medlet att förverkliga visionerna.

Det finns ett sug hos människor att få delta i Socialdemokratins framtidsval. Det suget är ett uttryck för att Socialdemokratin angår dem.

Jag tycker inte vi som parti har råd att slarva bort det läget. Att öppna upp strukturerna skulle om något visa att vi är ett spännande och dynamiskt parti. Det vore dessutom ett bra sätt att se våra väljare i ögonen och säga att vi angår varandra.

Plågsamma TV-debatter

Jag har biktat mig om samma sak förr – det är så att jag inte gillar att titta på politiska TV-debatter.

Sist jag tyckte att det var kul att se en TV-debatt var när Olof Palme var med, antingen berodde det på att jag var yngre och inte förstod bättre eller så var det mer fart och spänning i duellerna.

Under senare år känns det så trevande, tråkiga, saggiga, floskelfyllda och samtidigt så högtravande och plågsamma att jag får ont i magen.

Och då är jag ändå hängiven politik. Jag undrar hur alla de där andra männsikorna som tittar står ut.

Jag zappade omkring och såg bara delar av debatten igår och det kanske var så att jag missade något väsentligt men av det lilla jag såg så tycker jag inte att någon förutom miljöpartiets Maria Wetterstrand stack ut.

Och det är synd för jag tror verkligen att Mona Sahlin skulle kunna glänsa. Hon är ju snabb och rapp och har i många tidigare debatter varit riktigt rolig att se. Men hon verkar sakna det självförtroendet som krävs för att hon ska ta ut svängarna. Och det är ju när hon tar ut svängarna som hon är bra, nästintill lysande, inte när hon ska förmedla den ansvarsfulla statsmanna looken.

Sveriges mest meriterade regering – i avhopp

På moderaternas partistämma förra veckan påstod Fredrik Reinfeldt att den nuvarande regeringen är den mest meriterade någonsin.

Ungefär samtidigt började Schenström-historien att bubbla upp.

I spåren av alla affärer och ministeravhopp borde Reinfeldt rimligtvis fundera över sin ledarförmåga. Även på avstånd är statsministerns bristande förmåga att välja medarbetare och att hantera kriser uppenbar.

Det är brister som är en belastning vid vilket chefsjobb som helst men som blir extra besvärande om man ska ha väljares förtroende att leda ett land.

Att samtidigt påstå att man leder den mest meriterade regeringen någonsin tyder inte bara på bristande ledarförmåga utan även på bristande verklighetsuppfattning.

Jag hade inte de högsta förväntningarna när regeringen för ett år sedan tillträdde. Trots det så är jag ganska förvånad över den mängd misslyckanden som följt i Reinfeldts spår.

Jag kan inte påminna mig om att Sverige någonsin tidigare haft en regering med så många förtroendekriser på så kort tid. Så visst leder Reinfeldt en rekordregering av något slag.

Skamligt?

Jag måste erkänna något.

Jag tycker inte att det är kul att se partiledardebatterna på TV. Jag tycker till och med att det är riktigt jobbigt.

Många människor omkring mig, som annars inte är lika engagerade politiskt, ser alltid på tv-debatterna. Ser till och med fram emot dem.

Jag känner att jag borde tycka att det är kul, och att jag annars helt enkelt får stå ut.

Men på söndagskvällen läser jag hellre klart deckaren jag påbörjat, eller myser i soffan och kollar på en film.

Jag antar att det finns fler som jag, som tycker att politik är både viktigt och intressant men som inte soft kan njuta av det framför TV:n.

Jag föredrar dörrknackning och samtal med människor.  Ja – till och med fullmäktigedebatter som aldrig verkar ta slut.