Politik handlar om förändring, om passion och om makt. Att drivas av en idé som man vill se bli verklighet. Svensk Socialdemokrati har under i stort sett hela 1900-talet haft en särställning i förmågan att förmedla en idé om ett annat samhälle, att utveckla politiskt innehåll och att få stöd för det i stora väljargrupper.

Under många år har den särställningen brutits och det vi sett senaste åren inom (S) har sin grund i människors olika, men starka övertygelser, om hur vi ska återupprätta förtroendet och få möjlighet att bedriva en Socialdemokratisk politik som utvecklar landet åt ett annat håll.

Till skillnad från många andras bild så ser jag inte stora inre politiska skiljelinjer som ligger bakom det inre sviktande stödet för Håkan Juholt som partiledare. För egen del och för många andras har det snarare handlat om oron över en bristande förmåga att leda partiet samt att förpacka politikens innehåll på ett sätt som gör att Socialdemokraterna kan vinna förtroende bland majoriteten av väljarna och få makten att bedriva sin politik.

Politik består av tre avgörande ben: innehåll, makt och kommunikation. Utan någon av de tre benen så finns inte förutsättning för de två andra. Som partiledare för Socialdemokraterna måste man bygga laget omkring sig som innebär att man levererar på alla tre punkterna.

Begrepp som makt och PR ses inte alltid rumsrent inom socialdemokratin, vilket i sig är väldigt konstigt eftersom all politik innebär att du måste ha makt och mandat för att förverkliga den. Politik utan makt är ju bara ord.

Och PR är ju bara ett annat ord för hur vi lyckas förmedla vår idé. Ett av de mest framgångsrika exemplen på politiskt PR är begreppet ”Folkhemmet”. En idé och vision som byggdes upp med hjälp av byggmagnater och filmindustrin, och som steg för steg också fylldes med ett politiskt innehåll och gav socialdemokratin mandat att leda Sveriges utveckling under väldigt många år. En idé som blev så stark att den fortfarande lever kvar i svenska folkets medvetande som om det faktiskt har funnits en tid då folkhemmet på riktigt existerade.

Men på grund av den dåtida svenska socialdemokratins skicklighet att bygga och förmedla politiska idéer blev vi ett av världens mest utvecklade och jämlika länder. På grund av detta har vi fått möjlighet att bygga ut universitet, förskolor, äldreomsorg. På grund av det har vi haft mandatet att omfördela ekonomisk tillväxt och föra en socialdemokratisk politik.

Grunden i Socialdemokratin måste vara att utveckla politiska lösningar på de samhällsutmaningar som vi står inför, och att göra det i dialog- och folkrörelsearbete tillsammans med medborgarna. Det är hjärtat och magen – skälet till varför vi finns.

När vi dessutom lyckas få de som är bäst på att utveckla politiskt innehåll och de som är bäst på politisk PR och kommunikation att jobba åt samma håll – då är vi oslagbara.

Så om jag får önska något i en ny partiledare – då önskar jag en människa som med förtroende går igenom rutan men som samtidigt är otroligt duktig på att bygga lag av människor med olika kompetenser och perspektiv – och att få dom att jobba åt samma håll!

Örebro kommun måste driva på arbetet om miljövänliga transporter genom sin upphandlingsenhet och använda de möjligheter som kan tänkas finnas. Vi måste hitta exempel och våga pröva nya vägar. Örebro kommun måste vara på tå för att driva på förändringar i LOU via Sveriges kommuner och landsting och genom våra kontakter med regering och Riksdag. LOU måste förändras för att vi ska kunna ta större hänsyn till miljön.

I det arbetet som gjordes med Örebro kommuns upphandlingsunderlag runt sopförbränning var Upphandlingskontorets och Tekniska förvaltningens bedömning att det enligt gällande regelverk för offentlig upphandling inte går att ställa krav runt transporter.

Lagen om offentlig upphandling har brister. Särskilt när det kommer till miljöhänsyn och social hänsyn är den trubbig. Vi har inte hittat något exempel i Sverige där den upphandlande verksamheten har lyckats begränsa transporterna av sopor för förbränning. I frågan om livsmedel är det också svårt. Örebro kommun kan ställa krav på ekologiska varor och vilken kvalitet varorna ska ha, men det är i dagsläget inte möjligt att säga var vi vill att potatisen ska komma ifrån.

Kortsiktigt måste vi hantera alla de sopor som blir i Örebro kommun, och de hushållssopor som ska förbrännas måste komma till en förbränningsanläggning. Eftersom vi inte har en egen förbränningsanläggning så blir det en offentlig upphandling om vart vi köper förbränningen. Den upphandling som är gjord ligger fast och Örebro kommun har ingått ett avtal. Ett viktigt avtal eftersom annars kommer vår sophantering inte fungera.

Jag tycker också det känns väldigt dumt att köra sopor från Örebro till Linköping för att bränna dem. Vi måste följa lagen men om det gär att tolka lagen på ett annat sätt så måste vi vara i framkant. Nu måste vi hitta möjligheterna och de goda exemplen. Så att vi inte hamnar i samma sits igen.

Vi vill ställa högre miljökrav och om det finns större möjligheter än vi haft kunskap om så måste i vi ta tillvara det. Vi behöver ta ett initiativ till ett samtal runt miljöanpassad upphandling i Örebro. Där skulle bland annat Upphandlingskontor, Klimatkontor och tjänstemän från andra delar av Örebro kommun mötas för att diskutera utmaningarna och lösningarna. Inför ett sådant möte behöver vi också hitta goda exempel som kan hjälpa Örebro vidare.

Ulrika Sandberg, ordförande Tekniska nämnden

Det finns nog fler än jag som rensat förråd eller i samband med flytt kör iväg stora lass och står där på ramperna till återvinningscentralerna och slänger en hel del saker som egentligen skulle gå att använda.

Det finns flera organisationer som idag jobbar med återbruk och second-hand som det går att lämna saker till när man rensat ur sitt hem. Försäljningen på Myrorna är kanske den mest kända men det finns givetvis fler och många väljer att själv sälja sina saker på Loppisar eller på blocket.

Idag beslutade Tekniska nämnden att skapa en återanvändningssluss vid Mellringe Återvinnings central. Det innebär att man innan man kör upp på rampen och slänger sorterat avfall så kan man sortera ut det som är fullt användbart och skänka till återbruk.

Tanken är att det föreningsliv och andra som redan idag jobbar med att få ut begagnade stolar, kläder och annat på marknaden ska ha möjlighet att samla in sakerna som du vill skänka innan det åker ner i containern. Det känns bra att ta ett sådant beslut.

Det andra beslutet vi tog var att se över möjligheterna för bland annat föreningslivet att slänga sorterat avfall. Föreningslivet har länge fört samtal med politiken om att regelverket hindrar föreningar från att slänga sorterat avfall eftersom de sällan är direkta kunder till hushållsavfall.

I praktiken innebär det att många föreningar måste slänga sitt avfall osorterat och betala för det per kilo.

Det finns en del juridiska knutar att lösa ut för att göra Återvinningscentralerna tillgängliga för föreningslivet men nu har vi gett ett formellt uppdrag att se över det och att hitta en lösning.

Det här är också politik, att utifrån samtal med medborgare och företrädare se brister som finns i våra verksamheterna och göra det bättre.

Under lång tid har vi fört samtal med handlarna om Norrcitys utveckling och en av de saker som många lyft är behovet av fler parkeringsplatser och att öppna Storgatan för biltrafik.

Under vårens valrörelse tog (S) fram två särskilda dialogprogram för Norrcitys utveckling. Ett som var riktat till handlarna och som 28 handlare runt storgatan och Järntorget gav svar på. Ett annat som vi delade ut till de boende omkring Norrcity och som vi knackade dörr för att få synpunkter kring.

Jag var själv med vid ett par av de dörrknackningar som vi genomförde precis omkring Storgatan.

Som Socialdemokrater var vi tydliga med att om vi vann valet så skulle vi pröva att öppna Storgatan för biltrafik. Det står i vårt valprogram och det fanns tydligt med i dialogmaterialet för Norrcity.

Imorgon, onsdag, har Tekiska nämnden sitt första nämndmöte sedan valen till nämnder och styrelser gjorts efter valet i våras och mitt första nämndmöte som ordförande i tekniska nämnden och ett av de ärendena som vi ska behandla är just öppnandet av Storgatan för biltrafik.

Vi föreslår att gatan öppnas på prov under ett år och att bilar ska kunna gå i en riktning under dagtid. Det kommer också att på ett enkelt sätt göras några parkeringsfickor med korttidsparkering utmed samma sida som körfältet är.

Vi börjar på prov och med en mindre ombyggnad för att vi dels ska få möjlighet att se effekterna och få fler synpunkter till oss innan det eventuellt blir permanent och dels för att inte sätta igång ytterligare ett större ombyggnadsarbete som försvårar för handlarna i området.

Jag tror att framkomligheten kommer att bli bättre med trafik i en rikting och parkeringsfickor där även varutransporter kan ställa sig, istället för som idag parkera direkt på gatan.

Men framför allt hoppas jag att handeln kan få en lite säkrare kundbas och att fler vågar investera och etablera sig i området. För som det är nu vågar väldigt få satsa. Och visst vore det väl spännande om någon så småningom ville investera i en saluhall eller större affärer?

Givetvis måste fler åtgärder göras för att öka attraktiviteten, att utveckla resecentrum är en sådan del, att bygga studentbostäder i området är en annan. Norrcity behöver mer liv och rörelse och en egen identitet.

För att kunna ställa upp i valet måste partierna ha listor som är varvade kvinnor och män, en jämn könsfördelning i arbetet med den nya konstitutionen är prioriterat. Elva viktiga partier har gjort en överenskommelse att man inom ett år efter konstitutionsvalet ska ha fria val till kommuner och presidentvalet.

Innan revolutionen hade det Socialdemokratiska partiet FDTL ungefär 300 medlemmar som organiserade sig i hemlighet även om partiets ledare Mustapha Ben Jaffar var en av de mest välkända oppositionella ledarna. Nu, sju månader senare har man över 37 000 betalande medlemmar och målet är att få en tredjedel av rösterna i de olika val som kommer under det närmaste året.

Både landet och partiet har stora utmaningar framför sig men också fantastiska möjligheter.

Jag har tillsammans med tre andra svenska Socialdemokrater precis kommit hem efter fyra dagar i Tunisien. Vi var där för att undersöka möjligheterna till ett längre utvecklingsprojekt mellan Socialdemokraterna i Örebro och Uppsala län, Palmecentret och FDTL.

Samtalen landade mer än väl och FDTL utsåg också en projektgrupp med två män och två kvinnor: partiets internationella sekreterare, politiska programansvarig samt två yngre ledamöter från FDTLs styrelse  som under de här dagarna har imponerat på mig på ett sätt som jag inte så ofta blir.

Under några dagar har vi lärt känna många fantastiska människor och politiker medan vi tillsammans formulerat mål med samarbetet, samt innehåll, tidsplan och hur det ska följas upp. Projektansökan måste givetvis formellt lämnas in och beviljas för att projektet ska bli av men vi planerar nu att starta arbetet 2012.

Det känns som en otrolig ynnest att på nära håll få vara med och följa Tunisiens demokratiska utveckling och via biståndspengar och Palmecentret få bidra med insatser och stöd till FDTL när de utvecklas från ett hemligt parti i en diktatur till ett (förhoppningsvis) ledande regeringsparti med folkrörelsebas.

Jag kommer att vara på plats vid flertal tillfällen under de kommande åren och tillsammans med mina nya vänner i Tunisien utveckla studier, seminarier och ledarskapsutbildningar. Vi ska skapa tillfällen för erfarenhetsutbyten och inte minst dela kunskaper om hur man kan bygga och utveckla ett politiskt parti tillsammans med medlemmar och medborgare.

Det känns lite omtumlande och samtidigt otroligt roligt och utmanande. Jag har redan med mig mycket tillbaks och är helt övertygad om att lärandet kommer att bli ömsesidigt och även utveckla vårt arbete här hemma.

Jag anser att det är en konstruktion som hjälper till att permanenta förlegade syner på kvinnors och mäns roll i föräldraskapet och att det hjälper till att utestänga just de kvinnor som i dagsläget har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.

Jag anser också att det blir än värre om man inte har en fullt utbyggd förskola som kan erbjuda bra och trygg omsorg för barnen när mammor och pappor arbetar.

Ändå är jag nu en av de förtroendevalda Socialdemokraterna i Örebro som genom att gå in i ett samarbete med Kristdemokraterna och Centern har fått kompromissa om ett antal frågor, varav Vårdnadsbidraget troligtvis är den mest ideologiska frågan.

Jag tror inte det funnits en valrörelse någonsin där ett parti arbetat så hårt för att få mandat av väljarna till att leda kommunen och driva den politik som man gått till val på, så som vi Socialdemokrater i Örebro gjort under 2010 och 2011.

Under ungefär ett år har vi förutom det vanliga arbetet med dialog, möten, rådslag, annonser, flygblad m.m. knackat på hemma hos örebroare 80 000 gånger för att få höra mer om hur de vill att Örebro ska utvecklas.

ÅTTIO – TUSEN – Gånger. I en kommun med 130 000 invånare. Det är några steg som är gjorda på vägar och i trappor. Och det har samlats in en mängd berättelser, åsikter, förslag, synpunkter och erfarenheter som utvecklat vår politik.

Vi gjorde ett fantastiskt arbete och vi fick ett fantastiskt förtroende av örebroarna. Trots det så fick vi inte egen majoritet. Inte ens med Vänsterpartiet kunde vi forma en egen majoritet i Örebro kommun.

Antingen fick vi gå i opposition och låta fem partier styra i minoritet med stöd av Sverigedemokraterna eller så fick vi samarbeta med andra partier.

Som ni vet blev det ett samarbete mellan (S), (C) och (Kd).

Vi vill få möjlighet att driva vår politik i Örebro. Att utveckla Örebro framåt. Att skapa nya jobb, förbättra välfärden och att minska klyftorna. Och för att få ihop det arbetet har vi fått kompromissa i ett par frågor.

Det hör liksom till. Varken (C) eller (Kd) hade gått in i ett samarbete med (S) om dom hade fått ge upp sina viktigaste frågor. Liksom vi Socialdemokrater inte hade gått in i ett sådant samarbete om vi inte hade fått igenom det vi tycker är allra viktigast, och kunna föra den politik som så många örebroarna gett oss sitt förtroende att genomföra.

Ja, jag får lov att acceptera Vårdnadsbidraget ett tag. För att få möjlighet att bygga ut förskolan, förbättra äldreomsorgen, bygga ut vindkraften, laga potthålen i gator, införa läxhjälp i skolorna och många andra saker.

Det är politik. Jag har inte sålt ut min själ, men jag har fått kompromissa om några saker för att få igenom annat.

Det är ungefär som ett förhållande, man ger och man tar. Ibland får man stå ut med en del man inte gillar för att helheten ändå ger mer.

(Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet reserverade sig mot det förslaget till förmån mot: nej visst ja, de hade ju inget eget förslag till tilläggsbudget. De var bara emot.)

Det känns skönt att som nyvald ordförande i Tekniska nämnden ha lite större möjlighet att åtgärda sådana här hål i cykelvägar.

Jag känner mig väldigt stolt över att ha fått förtroendet att bli ordförande i Tekniska nämnden.

Tekniska nämnden ansvarar för frågor som berör alla örebroare och som många medborgare har åsikter och synpunkter kring.  Att få leda en verksamhet som berör människor så påtagligt i sin vardag är utmanande.

Snöröjning, gatuunderhåll, parkeringar och avgifter, vattenförsörjning och avfall är några av de frågor som nämnden ansvarar för. Ansvaret är stort och jag ser fram emot att tillsammans med mina nämndkamrater få jobba i öppen  dialog med medborgare, personal och berörda kring frågor som engagerar.

Det kommer troligtvis inte gå att göra alla nöjda jämt eftersom olika människors åsikter och viljor ibland står mot varandra.

Men oavsett om det gäller att få snöröjningen att fungera lite bättre, att föra en diskussion om hur våra parkeringsavgifter kan utvecklas, att samla de företagare som varje år söker tillstånd till uteserveringar eller att öka resurserna till gatuunderhåll och föra en diskussion om hur vi prioriterar turordningen så kan besluten och kommunens hantering bli bättre om fler är med i samtalen och olika perspektiv lyfts fram.

Dialog kan ske på många olika sätt. Ofta sker det varje dag genom samtal på stan, genom synpunkter i tidningen, genom mail som skickas till ansvariga politiker eller genom bloggar och andra forum.

Men om dialog ska bli ett aktivt verktyg som tar in fler röster, så behöver det också vara ett uppsökande arbete. Och vi behöver utveckla rutiner för dialog som en del i kommunala beslut.

En hel del bra dialogarbete sker förstås redan, men jag vill att vi blir bättre. Jag hoppas att hela nämnden är sugen på att utveckla det arbetet. Jag ser fram emot några riktigt spännande år.

 Men en av de frågor som är extra viktigt att uppmärksamma är den som handlar om folkrörelsearbetet. Efter valförlusten 2006 gjordes en ordentlig valanalys. Det var tydligt att vi uppfattades som ett grått parti som alltid visste bäst och som hade tappat trovärdighet i våra viktigaste utvecklingsfrågor. Vi bestämde att vi skulle bli ett lyssnande parti där olika människor skulle känna sig välkomnade. Att det inte är vi förtroendevalda som har alla svaren och att dialog är grunden för politik. Det räcker inte med att göra studiebesök, bjuda in till öppna möten eller ha bra webbsidor, även om det förstås också är bra och måste utvecklas så att fler känner sig bekväma i formerna. Om vi vill få in de viktiga synpunkterna måste vi även prata med dem som inte söker upp oss, eller som aldrig kommer till ett politiskt möte.

 Det är den utgångspunkten som är grunden för vår dörrknackning. Vi söker helt enkelt upp människor i deras hem och frågar om deras åsikt. Och på ett sätt som gör det möjligt att ge respons. En av de dörrknackningarna jag minns bäst (tror det var 2008) handlade om ett förslag vi hade kring en ny stadspark i västra delen av Örebro. Vi hade tagit fram ett förslag, delat flygblad i angränsande områden med förslaget och att vi skulle komma och fråga vad de tyckte. När vi knackade på hemma hos människor fick vi ett fantastiskt mottagande. Familjer hade studerat förslaget och gav en mängd synpunkter och åsikter som vi tog med oss.

 Det är med sådana erfarenheten i bagaget som dörrknackningen i Örebro har utvecklats och blivit en av våra viktigaste metoder för politiskt utvecklingsarbete. Under höstens val besökte vi över 50 000 örebroare i deras hem, under vårens valrörelse över 30 000. Och utifrån alla dessa samtal har en mängd politiska förslag formats. Jag skulle våga påstå att vi genomfört Sveriges största demokratidialog.

 Förutom att vi vann ett val och att vi fått med oss en mängd förslag så är det finurliga med dörrknackningen att det dessutom skapas band och ett förtroende som är ömsesidigt. Jag vill kunna komma tillbaks och berätta hur just deras förslag tagits tillvara och vad vi beslutat att göra nu. Jag vill komma tillbaks och fråga efter fler idéer och förslag. För att jag vet att deras kunskap är det som utvecklar kommunen framåt och som gör mig och andra till bättre förtroendevalda.

I Örebro var drygt 15 procent av alla barn fattiga år 2008 enligt Rädda barnens definition. Det är en skrämmande hög siffra. Men än mer skrämmande är att siffrorna har fortsatt att stiga på grund av regeringes politik.

Barnfattigdomen är mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund som bland barn med svensk bakgrund. I Vivalla är arbetslösheten tre gånger så hög i jämförelse med kommunens snitt och tillsammans med området Oxhagen är det två delar av Örebro där den öppna arbetslösheten är över 10%. Insatserna som gjorts hittills har inte varit tillräckligt bra, vi måste göra mer och hitta nya vägar.

När föräldrarna saknar inkomst påverkar det barnen. Det kan handla om barn som skolkar från gymnastiken för att föräldrarna inte kunnat köpa nya gymnastikskor när de gamla blivit för små. Barn som inte vill be föräldrar om pengar till skolutflykten eftersom man vet att inga pengar finns hemmavid. Barnfattigdomen handlar om något större och mer skambelagt än att alla inte har råd med det absolut senaste i klädväg eller den häftigaste mobiltelefonen.

Världens bästa stad för barn, delmål år 2020

Det finns inte ett enkelt förslag som minskar barnfattigdomen och föräldrarnas arbetslöshet. Det finns inte ett enskilt förslag som ger alla barn möjlighet till en rik fritid. Genom att sätta tydliga mål och arbeta tillsammans kan vi steg för steg skapa världens bästa stad för barn!

• Halvera barnfattigdomen i Örebro till 2020

• Till 2020 ska arbetslösheten i Vivalla och Oxhagen ha halverats. Oavsett var man bor i Örebro ska man möjligheter till ett riktigt jobb.

• 2020 ska alla barn ha möjlighet att med stolthet berätta om sin sommar när de kommer tillbaka till skolan efter lovet. Barn ska ha rätt till en rik och spännande fritid oavsett föräldrarnas plånbok.

 För att nå målen krävs ett målmedvetet och långsiktigt arbete som involverar många. Vi har inte alla svaren. Fler idéer måste tas tillvara och tillsammans måste vi finna nya lösningar. Socialdemokraterna i Örebro presenterar här 23 konkreta förslag som leder framåt: Örebro – världens bästa stad för barn!

Läs mer om våra 23 konkreta förslag för världens bästa stad för barn här

 Mitt i högtrycket kom den globala finanskrisen. Den exportintensiva industrisektorn drabbades hårt. Örebro län var ett av de ställen där många företag mer eller mindre stannade sin produktion och varslen var bland de mest omfattande i hela i landet.

Under den höga arbetslösheten på 90-talet satsade den dåvarande Socialdemokratiska regeringen på ett omfattande Kunskapslyft. Många vuxna fick möjlighet att studera och läsa en gymnasieutbildning vilket bland annat innebar att språkkunskapen ökade i landet. Det utvecklades Kvalificerade yrkesutbildningar och högskolan byggdes ut, till och med de utskällda Datorteken förberedde för ett totalt genombrott av datoriseringen i svenskt arbetsliv.

Även denna gång kunde den besvärliga situationen med tusentals varsel och hög arbetslöshet använts till att rusta för framtiden. Sverige hade kunnat satsat på utbildning, spetskompetens och på omställning. Företagen uppvaktade regeringen och bad om stöd för att behålla personal så de kunde utbilda under tiden. I Örebro län tillsattes en förhandlingsdelegation med bland annat Regionråd och Landshövding för att uppvakta staten med liknande krav. Uppvaktningarna gav inget som helst resultat.

Den borgerliga regeringen och statsminister Reinfeldt lät inte bara bli att ge tillfälliga stimulansmedel för kompetensutveckling inom arbetslivet. Den moderatledda regeringen införde dessutom kraftiga försämringar. Utbildningsplatserna inom både Komvux och Universiteten minskade samtidigt som möjligheterna för vuxna att studera försämrades kraftigt. Arbetsförmedlingen är statens myndighet för att underlätta matchningen på arbetsmarknaden och under samma tid som det är massvarsel minskar den borgerliga regeringen resurserna till arbetsmarknadsutbildningarna.

Idag har det börjat vända. Stora industriföretag i och omkring Örebro söker hundratals anställda. Men samtidigt som arbetslösheten i länet är stor har företagen svårt att hitta rätt utbildad personal. Det här är inte bra för företagen som inte hittar personal och det är inte bra för länets tillväxt. Framför allt är det inte bra för alla de arbetslösa som står utan inkomst och jobb. Vi har ett stort problem med matchningen på arbetsmarknaden när vi istället hade kunnat ha ett gott utgångsläge med välutbildad arbetskraft. Den sittande regeringens strategi att släppa greppet om arbetsmarknadspolitiken och istället satsa på hushållsnära tjänster riskerar att ge konsekvenser under lång tid, både för de arbetslösa och för företagen. Och inte minst för vårt industriintensiva län.

Så här långt har (S) i Örebro knackat på 4197 dörrar i valrörelsen 2011. Utöver det har en mängd andra samtal förts.

Politik måste handla om en vilja och ett göra som hänger ihop. I Örebro har vi jobbat hårt med att möta örebroare och föra samtal om politiken och utvecklingsfrågor. Under 2010 genomförde vi över 50 000 samtal, bland annat genom att knacka på hemma hos över 35 000 örebroare. Under våren och fram till 15 maj ska vi genomföra 35 000 ytterligare samtal.

Poängen med samtalsmålen är att vi som på heltid eller fritiden är engagerade i politik ska prioritera vår tid till att träffa människor. Genom att samtala, konfronteras, diskutera och pröva olika idéer så blir politiken bättre och den blir offensiv.

När man möter människor eller företagare som berättar om sin vardag, sina erfarenheter eller sina idéer på utveckling så skapar det både kunskap och vilja.

Som till exempel vår utbildningspolitiska talesperson Thomas Esbjörnsson, när han gång på gång träffar personal och elever på Rudbecksskolan som vill diskutera andra möjligheter än nedläggning, så lägger han också ner själen i att hitta dessa möjligheter. Många timmars dialog med både vår egen förvaltning och de som direkt berörs av Rudbeckskolan ger resultat och ett nytt intressant förslag presenteras, det här verkar inte Bondeson förstå utan avfärdar det som populism.

Eller när kommunalrådet Björn Sundin gång på gång träffar handlare på norrcity som är oroliga över utvecklingen och tillsammans försöker hitta lösningar och vill fatta de beslut som är möjliga på både kort och lång sikt, då blir det lite märkligt att se mailen från Koalitionens företrädare som inte vill att några beslut om norrcity ska tas förrän efter valet.

Eller när medlemmar gång på gång pratar med bussresenärer om situationen, då blir engagemanget och kravet på en förändring stort hos de många som på olika sätt är ansvarig för frågorna.

Eller när kommunalrådet Lena Baastad möter företagare och personalchefer som gång på gång berättar om svårigheterna att rekrytera rätt personal och samtidigt möter många unga och förtvivlade örebroare som inte får chansen till ett jobb. Det är klart att man då gör allt man kan för att ta nästa steg. Att man tillsammans kommer på lösningar men också lär av andra som hittat metoder som på riktigt ger ungdomar jobb och företag arbetskraft.

Att vilja, att mötas, och att göra – det är motorn i politisk utveckling.

Företrädare för Koalition Örebro verkar göra tvärtom. Ena stunden pläderar de för att kommunala skattesänkningar är avgörande för utvecklingen ett par veckor senare lovar de att inte sänka skatten. Ena stunden säger de att utförsäljningar av ÖBO är nödvändiga och ett par veckor senare lovar de att inte sälja ut ÖBO. Ena stunden säger de att Rudbeckskolan måste läggas ner för att minska platserna i gymnasieksolan och ett par veckor senare säger de att man behöver bygga nya utbildningslokaler i city. Ena stunden är man emot byggandet av conventum och sedan vill man ta åt sig äran av resultatet och att det skapar nya jobb. En stunden tar man sparbeslut om att minska bemanningen inom äldreomsorgen för att samtidigt fatta beslut som ökar merkostnaden för kottidsvikarier med ungefär samma summa. 

Nej, Koalition Örebro visar ingen trovärdighet och ger knappast några långsiktiga förutsättningar för kommunens utveckling.

Örebro ska framåt. Vi kan skapa nya jobb och samtidigt minska klyftorna. Genom att ansvariga politiker träffar folk, medborgare, näringsidkare, offentliga företag, personal, brukare - hela tiden – kommer det vi gör bli bättre och nya idéer utvecklas.

Det är hemligheten till att offensivt sätta agendan. Tillsammans.

Socialdemokraterna i Örebro har nya jobb och minskade klyftor högst på agendan. Och samtalen.

Genom att aktivt söka upp människor för att få deras synpunkter, erfarenheter och idéer så blir också fler örebroare hörda. Även av dem som normalt inte själva hör av sig till politikerna. Självklart är det många som tycker att det vore skönare att sitta framför TV:n istället för att gå ut en regning kväll och kancka dörr. Många är förtroendevalda som på dagarna har andra heltidsjobb, och liksom många andra har barn och andra fritidsaktiviteter, ändå avsätter de dyrbara kvällar för att lyssna och prata.

Socialdemokraterna i Örebro (och Hallsberg) är bäst i Sverige på det här. Det handlar om att ta sitt politiska uppdrag på allvar och att göra politiken relevant för medborgarna. Vinsten är en offensiv agenda för ett Örebro som går framåt, nya jobb i Örebro och minskade klyftor.

Jag är en av dem som anser att processen att ta fram en ny partiledare har mycket kvar att önska. Många känner likadant och jag hoppas att det var sista gången som en partiledare för Socialdemokraterna väljs genom ett slutet valberedningsarbete. Men även om jag känner en besvikelse över hur valet gått till, så tycker jag det är väldigt spännande att se Håkan Juholt som partiledare.

Det var många som med glädje lyssnade till Håkan Juholts linjetal på kongressen i helgen och det var många socialdemokratiska magar som kändes varma och glada för att orden och innehållet landade helt rätt. Att han är en ledig och skicklig talare gör ju inte saken sämre.

Håkan Juholts första dagar tycks ha landat mer än bra. Nästan alla partikamrater jag träffar på i olika sammanhang har fått ny energi. Detta trots att de flesta för bara ett par veckor sedan knappt visste vem Juholt var, varken inom partiet eller utanför.

Att han var relativt okänd utanför riksdagen är inget konstigt. Att vara riksdagsledamot utan att vara talesperson för sitt parti innebär att man har en ganska undanskymd plats i media. Vad riksdagsledamöterna egentligen åstadkommer i riksdagen är det få som känner till. Inte ens lokal media är särskilt intresserade av att granska våra egna riksdagsledamöter. Eftersom media är ett av de viktigaste forumen för politiska budskap så innebär det konkret att många intressanta politiker aldrig blir kända för flertalet av väljarna, eller ens av medlemmar och företrädare inom sitt eget parti.

Valet av Håkan Juholt kom som en total överraskning för många. Och nu överraskar han igen med att välja Tommy Weidelich till ekonomisk politisk talesperson. En person med många år i riksdagen och som liksom Juholt är okänd för de flesta människor som lever och verkar utanför riksdagshusen. I någon slags roll bredvid Weidelich ska dessutom Anders Johansson, Sigtunas kommunalråd, finnas. Han torde vara lite mer känd av socialdemokrater som är förtroendevalda runt om i landets kommuner. Många som vill ligga i framkant när det gäller kommunal utveckling har följt det arbete som Anders Johansson lett i Sigtuna. Att knyta honom till partiets centrala ekonomiska politik känns i mina ögon klockrent, men oväntat. Jag tycker att Juholts val av Weidelich och Johansson som sidekick är både spännande och befriande.

I och med de här valen bryter han upp en del interna maktkonstellationer och dammiga positioneringar, och ny luft kommer in. Det var länge sedan som partiet som helhet kändes så syrerikt och jag ser med nyfikenhet fram emot vad det kommer att innebära den närmaste tiden.

Det är spännande att se hur Juholt ska fortsätta bygga laget omkring sig. Samtidigt dyker givetvis tanken upp – var är brudarna? Vilka fler dammiga positioneringar är Håkan Juholt beredd att bryta upp?

Med valet av Weidelich och side-kicken Johansson, har Juholt visat att han inte är fast i politiska fack och att han ser Socialdemokratins stora utmaningar. Han har sökt utanför den självklara boxen. Nu förväntar jag mig att Håkan Juholt med samma politiska precision väljer spännande kvinnliga socialdemokrater på viktiga poster

Ps. Krönikan skrevs innan jag visste att Mayram ska ersättas. Vilket jag liksom en del andra står frågande till. Så än viktigare – var är brudarna Juholt?

Visserligen under en begränsad tid och därför att man väntar på Valnämndens besked om det blir omval eller inte. Men mig veterligen har detta aldrig tidigare hänt i svensk politik.

Örebro kommunfullmäktige väljer idag en budget där sju partier är överens och inget motförslag har presenterats.

Samtidigt väljs företrädare i nämnder och styrelser och där ordförandeskapet fördelas enligt en särskild överenskommelse.

Det här är givetvis inte förstahandsalternativet för något parti. Att leda alla partier ihop, även om det är under en kortare tid, kommer säkert vara både frustrerande och ibland tamt.

Men jag måste säga att det samtidigt känns spännande. Utmanande. Förhoppningsvis lär vi under den här tiden känna andra sidor hos varandra som underlättar arbetet framåt oavsett omval eller inte och en senare politisk majoritet.

Bland Socialdemokraterna i Örebro finns många som var med och startade upp nätverket ”Sossar mot Storebror” och som tycker det är viktigt att bevaka integritetsfrågor. På förra partikongressen var vi ganska framgångsrika när det gäller partiets linje för bland annat FRA och IPRED. Med bland annat flera motioner inlämnade som blev helt eller delvis bifallna.

Även om den högljudda opinionen kring upphovsrätt och övervakning delvis svalnat så är frågorna lika viktiga att bevaka. När Morgan Johansson i spåren av självmorsbombaren säger i media att (S) har svängt i FRA frågan så får det som tur är konsekvenser och Socialdemokraternas riksdagsgrupp gav honom bakläxa.

Kongressbeslutet gäller – så här långt. Men jag tror det finns all anledning att höja beredskapen när det gäller frågor kring övervakning och personlig integritet. Terrorbrott handlar om att öka rädslan i ett samhälle och den allmäna opinionen lär troligtvis svänga när det gäller synen på övervakning.

Socialdemokraterna står inför en kongress i vår som ska välja en ny partiledare. Jag hoppas att mitt parti gör upp med en del av vårt interna sätt att välja partiledare och har en större öppenhet i processen där dem som kandiderar till posten är tydliga med det.

Jag tycker att Socialdemokraterna i Stockholm har antagit utmaningen på ett bra sätt genom att låta medlemmarna vara med och nominera både namn och att formulera viktiga egenskaper för en partiledare. Jag hoppas att fler Arbetarekommuner och Partidistrikt antar utmaningen och gör på liknande sätt, däribland mitt eget. Samtidigt håller jag med valberedningens ordförande Berit Andnor om att det inte är en Idoltävling som pågår. Det handlar om stora tag som ska göras och den som väljs till ny partiledare måste ha ett reellt mandat att leda en stor politisk organisation och sätta en politisk agenda under många år framöver.

Valet av partiledare handlar inte bara om att hitta en person som gör sig bra i media. Nu, liksom alltid, pågår en ganska aktiv och smärtsam process om vad Socialdemokrati innebär i vår tid. Vilka är de stora politiska utmaningarna som vi måste anta och vilka är metoderna för att nå dit. Politik och ideologi är inte svart-vit. Det finns en mängd gråzooner i politiska ställningstaganden. Men det handlar om makt. Makt att genomföra förändring och makt att sätta agendan för utvecklingsfrågor.

Det finns flera anledningar till att Socialdemokratin varit framgångsrik under så många tidigare år. Man har lyckats väl med att skapa ekonomisk utveckling. Sverige är ett land som hela tiden legat i framkant när det gäller forskning, innovationer och jobb. Men dessutom har man lyckats fördela det välståndet som en växande ekonomi ger till fler människor. Skattesatserna och ersättningsnivåerna är inget självändamål men det har varit viktiga medel för att människor ska kunna leva drägliga liv och att satsa samhällets resurser så att värdet av det kommer tillbaks åt flertalet

Den som väljs till Socialdemokraternas nya partiledare ska leda arbetet med att formulera vår tids största politiska utmaningar. För den nya partiledaren handlar de största utmaningarna kanske om klimatomställningarna, eller att teknisk utveckling gör att många tunga jobb försvinner och att de nya jobben är färre. Kanske handlar det om att över hälften av alla svenskar nu bor i städer och att landsbygden och småstäder brottas med ökade kostnader för välfärd och ökad arbetslöshet. Kanske handlar det om att hantera allt detta och lite till och samtidigt se till att välståndet kommer fler till del.

Jag är övertygad om att när vi är överens om den stora agendan så kommer vi ha lättare att utveckla, försvara och kommunicera metoderna för detta. Och jag tror att Socialdemokratin är det parti som klarar av att hantera stora svåra frågor och samtidigt se till att även vi som är födda utan stora plånböcker, har möjlighet till utveckling och ett gott liv. Men om vår politik ska bli verklighet måste det ske på ett sätt som innebär att medelklassen i storstäderna åter igen vill stå med oss.

Traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik bygger på att de som tjänar mest eller har störst förmögenhet betalar mer i skatt än de som tjänar lite. Det är ett av verktygen vi använt för att solidariskt dela på bördorna och samtidigt kunnat utveckla barnomsorg, äldreomsorg, skola med mera. Det har också varit ett verktyg som under lång tid gjort att klyftorna mellan människor i Sverige inte är lika stora här som i andra länder.

De två senaste valen har vi inte fått stöd av majoriteten av väljarna för att driva vår ekonomiska politik. Istället har vi en fortsatt borgerlig regering som sänker skatterna för de som har mest och därmed minskar utrymmet till sådant som vi finaniserar via skatten som tex barnomsorg, skola och äldreomsorg.

En borgerlig ekonomiskt politik bygger på andra principer än en socialdemokratisk. Man vill inte att politiken ska in och styra, man vill minska skattetrycket och att en större del av vård och omsorg ska betalas privat samt att det ska vara lättare att behålla och utveckla förmögenheter. 

Historiskt har de borgerliga partierna haft svårt att få svenska folket med sig på att minska skatterna för de rika och därigenom försämra kvaliteten i vård och omsorg. Att en borgerlig regering väljer ett verktyg som jobbskatteavdraget för att bryta upp strukturerna är ”smart”. Det ställer människor med vanliga inkomster emot varandra, och man har fått ett ganska brett stöd från inte minst män inom tillverkningsindustrin för sin politik.

I en eftervalsdebatt är den ekonomiska politiken en del av vägvalet. Män inom tillverkningsindustrin är traditionellt några av Socialdemorkatins kärnväljare. Samtidigt som vi tappar stöd bland de väljargrupper som historiskt sett varit de ”arbetare” som byggt upp partiet, så tappar vi samtidigt väljare i en medelklass som vill se mer av skattelättnader inom en tjänstesektor som går att använda direkt i sin vardag.

När Socialdemorkaterna diskuterat vår ekonomiska politik låter det lite svajigt måste jag medge. Om vi på sikt ska kunna vinna val och minska klyftorna i samhället behöver både manliga industriarbetare och storstädernas växande medelklass känna att Socialdemokratin står för en utveckling man kan ställa sig bakom.

Samtidigt, hur ska väljare överhuvudtaget kunna se skillnad på partierna om vi inte är tydliga med principerna som skiljer oss mot den borgerliga ekonomiska politiken.

Om jag som väljare inte förstår skillnaderna mellan partierna, vad är det då mer än förtroendet för partiledaren som ska avgöra vart jag lägger min röst? Jag blir orolig om socialdemokraternas interna eftervalsdebatt om den ekonomiska politiken kommer att handla om några hundralappar hit eller dit eller om RUTs varande eller inte. Jag tror vi behöver en ordentlig diskussion om den framtida ekonomiska politiken. Både utifrån ett tillväxtperspektiv och utifrån en förändrad omvärld, men med fördelningsprincipen som grund.

Jag upplever att det finns ett sug bland människor som inte själva tillhör den innersta kretsen att få vara med. Är det något som Socialdemokratin skulle kunna göra nu för att visa att väljare och medlemmar är viktiga, så är det att öppna upp processen.

Människor vill veta vilka som är intresserade. Människor vill förstå och ta ställning till vad det är för olika företrädare som är aktuella och varför. Vilken agenda har de.

Jag vet att det inte är lätt i den Socialdemokratiska kulturen att öppet tillkännage sin kandidatur. I praktiken inebär det att den som kandiderar öppet och sedan inte blir vald har bränt sina framtida möjligheter. Det gäller inte bara val till partiledarposten, kulturen sitter djupt och ger spår i alla nivåer av organisationen.

För övrigt så är det en kultur som verkar sitta djupt i de flesta svenska partier och även annan högre tjänstetillsättning. I grunden kanske det handlar om jante. ”Du ska inte tro att du är något” om du inte redan blivit något. Och helst ska du även då ha gått motvilligt in i en högre position, för annars är man väl inget annat än en streber.

I många andra länder finns det en annan kutym när det gäller politiken. Där finns ett par-tre kandidater till partiledarposterna som sedan för en öppen kampanj innan de blir valda.

Det jag verkligen skulle önska är att de nomineringar som lämnas in till valberedningen får bli offentliga på riktigt. Att kandidaterna kan tillkännage sig öppet och synas på turné bland medlemmar och väljare.

Socialdemokratin har ett gyllene läge att göra upp med jante för gott. Att visa att politik inte är något att skämmas över. Att det handlar om människor som brinner för något och att makten är medlet att förverkliga visionerna.

Det finns ett sug hos människor att få delta i Socialdemokratins framtidsval. Det suget är ett uttryck för att Socialdemokratin angår dem.

Jag tycker inte vi som parti har råd att slarva bort det läget. Att öppna upp strukturerna skulle om något visa att vi är ett spännande och dynamiskt parti. Det vore dessutom ett bra sätt att se våra väljare i ögonen och säga att vi angår varandra.

Jag tycker det är en naturlig konsekvens att partistyrelsen öppnar portarna till ett fritt förändringsarbete. Det skulle kunna vara något bra. Men jag ser verkligen inte fram emot alla interna positioneringar och det maktspel som släpps lös nu. Spekulationerna om en eventuell efterträdare till Sahlin kommer sannolikt överskugga allt annat viktigt analysarbete, och eftersom drevet och namndroppningen redan är igång kommer även de som helst vill ta det i en annan ordning snart behöva att positionera sig. Samtidigt är det ju det här allt handlar om – vad för vi för politik och vilka vill vi ska leda det arbetet? Både internt och bland väljare är det en viktig fråga.

Socialdemokratin är född i en tid då den brutala kapitalismen var totalt rådande. Genom Marx och andra formades bild av att ett annat ekonomiskt system var möjligt. Ett samhälle där inte bara den med kapital skulle ha rättigheter och möjligheter. I skärningspunkten mellan den revolutionära kommunismen och den brutala kapitalismen föddes Socialdemokratin. Med reformer skulle samhället förändras och människors villkor förbättras.

Genom en balansgång i det kapitalistiska systemet och genom små och stora reformer har det steg för steg växt fram ett samhälle som inte är utopiskt men som förändrat den politiska kartan på ett radikalt sätt. Vi bor i ett land där människor genom att betala ganska hög skatt får sjukvård utifrån behov istället för plånbok, där man kan studera utan att vara rik, där föräldrar kan arbeta och ha bra omsorg för sina barn på förskolor. Jag kan till och med stanna hemma från mitt jobb när barnet är sjukt och få betalt. Kanske är det utopiskt i alla fall.

De flesta människor kritiserar inte reformerna utan snarare att man vill ha mer av det och ännu bättre kvalitet. Till och med de nyliberala och blått konservativa pratar om brister i välfärden. Så vad är det då som gör att väljare runt om i Europa tappar förtroendet för Socialdemokratin?

Jag har funderat på det i många år. När jag var yngre hade jag mer tvärsäkra svar. Idag har jag mer frågor än svar. Just nu görs historieskrivningen om vad som gick fel och vilken väg Socialdemokratin ska gå och jag blir bekymrad när jag ser ”sanningssägarna” eftersom det är utifrån det den framtida politiken kommer formas. Jag tror inte att det var för lite RUT och skattelättnader. Jag tror inte att det är så enkelt att nedgången i hela Europa beror på att man är missnöjd med företrädarna, även om jag inser att det är en del av förklaringen. Jag tror inte heller att det handlar om att socialdemokratins agenda är omodern. Däremot tror jag att visionen om framtiden och kontrasten gentemot borgerlig motkandidat var aningen otydlig. Att människor idag inte identifierar sig med socioekonomiska grupper med särskilda strukturella utmaningar utan vill ses som individer.

Även om politiken måste se och analysera utmaningar på grupp och strukturnivå så måste utmaningarna och nya politiska idéer tilltala mig som individ, passa in i just mitt mönster. Jag måste känna att det är min vardag, mina problem och mina utmaningar som Socialdemokraterna dels är intresserade av att lyssna till och dels presenterar förslagen som förbättrar situationen. Och detta utan att vara politiskt snuttifierad. Utan att tappa fokus kring utvecklingen på den strukturella samhällsnivån. Det är fasen inte helt lätt att kommunicera allt det på samma gång. Eller så är det inte så svårt heller. Kanske handlar det mest om att träffa människor. Att prata med varandra. Att inte huka för svåra frågor eller gömma sig bakom skrivbord utan istället ge sig ut bland föräldrar, hyresgäster och patienter ännu mer.

Valet är genomfört och resultatet av det diskuteras intensivt på många håll. Socialdemokraternas tapp i riksdagen är en utveckling som kommer att analyseras och diskuteras länge i vårt parti. Både i riksdagen och på många håll i landet har vi fått svaga politiska ledningar som inte är i egen majoritet samtidigt som Sverigedemokraterna i praktiken får en vågmästarroll.

För första gången har vi gått till val på två tydliga politiska koalitioner. Blockpolitiken var formaliserad och när Sverigedemokraterna går framåt runt om i landet så får det konsekvenser för det parlamentariska läget. Med en annan politisk karta, där samarbetet varit mer löst format inom de politiska blocken, hade det troligtvis varit lättare för det största partiet att forma ett valtekniskt samarbete över blockgränserna och som lyckats få en egen majoritet.

Att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen har tagits emot med bestörtning på många håll. Men vi har egentligen kunnat se tendenserna till det under lång tid. Om vi tittar i vår direkta närhet på länder som Norge och Danmark har främlingsfientliga partier gått starkt framåt, liksom i övriga Europa. Den frågan vi inte ställt oss lika ofta är varför inte främlingsfientliga partier lyckats få lika starkt fäste i Sverige?

Sverige har varit ett av världens bästa länder på välfärd och jämlikhet. Klyftorna mellan människor har i ett internationellt perspektiv varit förhållandevis små, även om de förstås finns där. Att människor har bra villkor, är trygga, har jobb och möjligheter till inflytande är det viktigaste redskapet för att motverka främlingsfientlighet och annan polarisering i samhället. Och jag är orolig att ytterligare en mandatperiod med borgerlig politik kommer att öka väljarbasen för Sverigedemokraterna.

Sverige behöver mer av Socialdemokratisk politik, inte mindre. Men väljarna ger oss inte det stödet. Det är framför allt bland medelklassen som vi tappar stöd. Den eftervalsanalys som görs nu kommer att bli den som den framtida strategin och politiken tar sin utgångspunkt i. Därför är den viktig. Det har redan påbörjats en intern positionering när det gäller huvudfrågan: Varför lyckas inte Socialdemokraterna locka väljarna?

Risken är att vi stirrar oss blinda på företrädare och kommunikation när eftervalsanalysen görs. Saken är den att samma utveckling och tendens som vi sett för Socialdemokraterna i Sverige sker i hela Europa. Väljarna har successivt tappat förtroende för Socialdemokraterna som den politiska kraft som har kraft, vilja och kunskap att ta sig an dagens och framtidens utmaningar. Samtidigt går främlingsfientliga partier på stark frammarsch och vi ser exempel på stater som tar obehagliga beslut kring etiska grupper och som går över gränsen för vad vi tidigare trott vore möjligt.

Socialdemokratin har alltid varit en påtaglig reformkraft. I Sverige känner vi det historiskt som begreppet ”Folkhemmet”, en visualiserad bild som pö om pö fylldes med innehåll, reformer och faktisk samhällsförändring. Vad jag hoppas nu är att ”Möjligheternas land” och möjligheternas Europa ska bli det begrepp som kan samla samhällsanalysen och de politiska utmaningarna. Ett land för allas möjligheter kan bli en reell reformkraft i en globaliserad värld, med stor migration och nya ökade klyftor och spänningar. Socialdemokratin är en internationell rörelse och måste så förbli. Idéerna och förslagen om framtiden måste vara både trovärdiga och visionära.

Det är en extra intressant tid att vara Socialdemokrat nu.