Vilka engagerade medborgare vill bli engagerade politiker?

Jag blev här om dagen intervjuad av Arkivcenter. En av de frågor som intervjuaren återkom till gång på gång var vad som gjorde att man orkade hålla på med politik. Hans intryck var att det i mångt och mycket var ett ganska omänskligt uppdrag, men många timmars gratis arbete, stor utsatthet och ganska lite positiv ”cred”.

Han hade intervjuat politiker i snart ett år och slagits av det djupa och stora engagemang som alla vittnade om. Och jag kunde bara förstärka den bilden.

Jag känner ganska många politiker på olika nivåer i det demokratiska systemet, och alla jag så här långt träffat på drivs av ett djupt engagemang för att förändra samhället till det bättre. Det som skiljer sig åt är erfarenheterna och perspektiven. Det som påverkar synen på vad som är ett bra samhälle och vilka vägar man bör använda sig av för att nå dit.

Men för att finnas kvar och orka krävs det nog ett nästan passionerat intresse. Jag har tidigare jämfört det med elitidrottare – hur fasen har de under åren stått ut med att träna dag efter dag på de sätt som krävts (hur många duktiga har slutat på vägen för att det även finns andra saker i livet som man vill lägga tid på?). 

Demokrati kräver engagerade medborgare och den kräver att en del av dessa engagerade medborgare också vill bli politiskt aktiva och ha direkt inflytande över samhällsfrågor. Men processen i sig är krävande och många slutar på vägen.

De allra flesta som engagerar sig politiskt gör det på sin fritid. De lägger ner många timmar på att prata med människor, vidarutbilda sig och sätta sig in i olika områden för att ta ställning. Även ställningstagande i så svåra frågor som skolnedläggningar görs i huvudsak av fritidspolitiker.

Det känns därför alltid extra hårt när engagerade politiker och engagerade medborgare är på totalt motsatta sidor i en fråga. Igår kunde vi se kulmen på en av de frågor som vållar mest heta känslor – nämligen nedläggning av skolor.

De allra flesta politiker i Örebro är överens om att det måste minskas på skollokaler nu när barngrupperna i skolåldrarna minskat kraftigt – och kommer att fortsätt minska. Samtidigt vet vi att barnen och föräldrarna på de skolor som drabbas blir väldigt upprörda, oroliga och känner sig överkörda. Det är inte de barnen och föräldrarna som känner att politiker tar deras åsikter på allvar.

Men det är också demokratin i sig som tar störst styrk av hårda tonlägen och de hot som ibland förekommer. Jag blev ganska illa berörd igår när jag såg barn tillsammans med föräldrar demonstrera med skylten om att ansvarig skolpolitiker Lennart Bondesson är ”en ond man”.

Jag må vara oense med Bondesson i en hel del politiska frågor – men jag tror verkligen inte att han är en ond man. Jag blir även mycket illa berörd över de hot som han och hans familj blivit utsatta för under den här tiden.

Man kan åter igen ställa sig frågan vilka engagerade medborgare som kommer att välja att engagera sig politiskt och vilka politiker vi får när klimatet för de förtroendevalda blir tuffare och tuffare.

Samtidigt tycker jag att man kunde ha visat de demonstrerande föräldrarna och elverna mer respekt och mött dem ute på torget och visat att deras engagemang är uppmärksammat. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s