Barns trygghet viktigare än kärnfamiljen

Jag reagerade starkt förra gången som det rapporterades om fallet i tidningarna. Det var tydligt att man behöver se över lag och praxis kring familjebildningar och vårdnad.

I ett fall som detta när det är två samlevande kvinnor som vill skaffa barn tillsammans, men som även vill ha med en aktiv far till barnet, stökar en stelbent syn på familj och vårdnad till det för barnet vid en separation.

Det måste i första hand handla om barnet och dess nära relationer med ”significant others”. Liknande problem skulle även kunna uppstå i en hetronorm familj där föräldrarna tidigt separerat och barnet vuxit upp med ”plastpappor och plastmammor” under många många år.

I vårt västerländska samhälle tror vi ofta att det är skadligt med för många vårdare på en gång. Samtidigt avundas ibland tryggheten i de stora klanfamiljerna där alla vuxna är trygga famnar för barnen. 

Jag är själv uppväxt i en stor-familj, ganska långt ifrån den konservativa kärnfamiljen. Barnen har nära kontakt med mostrar, kusiner och den äldre generationen. Som förälder tycker jag det är en otrolig trygghet – om det skulle hända mig och/eller deras pappor något – så finns andra signifikanta vuxna med stora famnar där att ta emot.

Vuxna människor som nästan är lika viktiga för mina barn som jag är.

Att dela upp barns liv vid en separation med en vecka här och en vecka där, är inte enkelt. Det sätter troligtvis spår i barnen och är något som de flesta separerade föäldrar med delad vårdnad funderar över.

Men att förlora vardagsrelationer till viktiga och trygga föräldrar sätter troligtvis än djupare spår. Jag tror inte att det kan finnas för många kärleksfulla familjefamnar helt enkelt.

Däremot behövs mogna vuxna som klarar av att hantera vardagen för de barn som hamnar mitt i en separation. Det bästa vore förstås om man alltid kunde komma överens om vad som är det bästa för barnet och att det inte behövde leda till uppslitande vårdnadsprocesser.

Men när föräldrarna inte klarar det, då måste samhället kunna hantera situationen på ett moget och i viss mån flexibelt sätt. Ur barnets perspektiv borde det vara viktigare att se till vilka som fungerar som viktiga och kärleksfulla föräldrar, än att personerna i fråga passar in i bilden av kärnfamiljen.

Det känns skönt att länsstyrelsen agerat och kritiserar socialnämndens beslut.

En ytterligare artikel på temat barns trygghet kontra kränfamiljen finns här.

Annonser

4 responses to “Barns trygghet viktigare än kärnfamiljen

  1. Hur vet du allt du skriver? Artikeln om de båda tjejjerna innehöll inga data som jag kunde utvinna. Hur kan du ha åsikter i detta fall? Tjejjerna bråkar om ett barn. Hur moget låter det? Hur tryggt kan det vara med vuxna som inte ens klarar av att separera utan att börja bråka om barnen? Låter tryggare med adoptionsföräldrar tycker jag en denna jobbiga sits för ungen.

    Men – som sagt – jag har ju lika lite fakta jag. Så – vad vet jag egentligen i frågan?

  2. Jag tycker det är på tiden man här i Sverige börjar försvara kärnfamiljen dvs där mamman och pappan är biologiska föräldrar.

    Det är något sjukt med vad man håller på med i Sverige idag då man gör ingenting för att ge support till kärnfamiljen utan snarare försöker saboterar den naturliga familjeenhet som funkat hyfsat bra i 10 000 år.

    Detta snack om ”plastmammor”, ”plastpappor”, ”medmammor” och ”medpappor”, ”gayföräldrar”, etc. är lika löjligt som det låter. Barn behöver först och främst sina biologiska föräldrar för sin trygghet.

  3. …suck..det är rörigt i i sta´n. Den urbana kulturen och överflödet skapar människor som grubblar över det mest banala. En fråga bara. Vad är ett moget samhälle?

  4. Jasså, det tycker du John?
    Då kan jag tala om att man har inte gjort annat i Sverige de senaste 10 åren.
    De biologiska föräldrarna anses så oumbärliga och viktiga att de får såväl vårdnad som obevakat umgänge med barn som de grovt misshandlat eller förgripit sig på. Ofta i ”jämställdhetens” namn, som om vanliga normala pappor skulle känna att de var lika viktiga som mamman enbart för att våldsverkare och sexualförbrytare får umgänge med sina offer. Den här attityden dragen till sin spets leder just till sådana tragedier som med Louise i Vetlanda. Hon kände inte ens sin biologiska pappa när hon transporterades till honom. Att han var en grov missbrukare som var dömd till LRV för mordförsök var tydligen sekundärt, för han var ju-håll i er nu-den biologiska pappan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s