Välfärdens Backlash

När man så här i efterhand verkligen tänker på det så är det ofattbart stort att arbetarrörelsen under början på förra seklet lyckades kräva att delar av företagarnas och de besuttnas tillgångar skulle delas med fler.

Att de med ärvda pengar och stort inflytande fick dela med sig av både pengar och makt till fattiga och outbildade människor. Inte genom allmosor som de själva valde, utan genom att deras tillgångar hårdare beskattades.

Hur medlen skulle användas och fördelas beslutades sedan av människor som valdes genom fria val, där varje människas röst var lika mycket värd. (I alla fall så småningom – det tog ju ett tag innan kvinnor räknades som fria människor.)

Det har tagit ett tag för mig att inse att den där sorgsna klumpen i min mage beror på det som nu händer.

Många är tyckarna som menar att sossarna inte går tillräckligt djupt i sin självrannsakan, eftersom (s) är kritisk mot regeringen Reinfeldts skatteväxlingspolitik. De lyckas också få oppositionens kritik mot beslut som i grunden försämrar tryggheten, förändrar arbetsmarknadens principer och hur tillgångar fördelas, att låta som bakåtsträvande gnäll.

Samma tyckare menar ofta att moderaternas ”förnyelse” efter det förra valets stora förlust, var svår och viktig.

Moderaterna har knappast förändrat sin politik – det man förändrade var sin retorik. De genomför samma förändringar som de alltid velat. De bara kallar systemskifte, ökade skillnader och skatteväxling för något annat, och människor trodde dem.  

Moderaterna vill fortfarande ha en tillbakagång till ett samhälle som styrs av principer om den starkes rätt. Ett samhälle som socialdemokraterna alltid kämpat mot. Hur kan det komma sig att så många hyllar det arbetarrörelsen gjorde då, men inte vill ha det nu?

Sverige har mer resurser än på mycket länge. Ekonomin är stark och den som tror att den goda tillväxten och ökade arbetstillfällena har med regeringen Reinfeldts försämringar i a-kassan att göra, är antingen okunnig eller naiv.

Vi är inne i den ekonomiska tillväxt som Göran Persson hänvisade till under valet. Han gjorde det dessutom med en dåres envishet och som delvis innebar att sossarna förlorade valet.

Vi har det bättre än på många år, ekonomin är stark och statens finanser är goda. Då genomförs försämringar för de som har det allra sämst.

Den ökade kakan ska inte längre delas. Det är bara de som just nu har arbete och som är friska som ska få ta del av den växande kakan.

Det är ett värderingsskifte i svensk politik som får konsekvenser och som gör mig sorgsen. Ända in i själen.

Annonser

2 responses to “Välfärdens Backlash

  1. Jag är företagare och har fått slita och kämpa för vartenda öre jag har tjänat. Jag har varit sjuk i både influensa och sedan luftrörskatarr i nästan två månader och inte kunde jag ens tänka på vända mig till Försäkringskassan, jag är ju ”företagare”. Trotts att jag tvingas känka uppemot 75% av min lön till staten kan jag inte förvänta mig att få något i gengäld. Inte ens sjukpengar.

    Du skriver om att det ”genomförs försämringar för de som har det allra sämst”. Det är inte alls sant. Det regeringen gör är att sopa bort alla orättvisorna som länge har funnits, till exempel att fiffiga människor som aldrig velat arbeta heltid kunde helt enkelt skaffa sig ett deltidsjob och ”stämpla up” till heltidslön på (netto-)skattebetalarnas bekostnad – och sedan tar på sig den märkliga benämningen ”deltidsarbetslösa”, ett uttryck som inte finns i något annat land. Antingen har man ett job, oavsett om det är deltid eller inte, eller så är man arbetslös. Det är lika fiffigt som de som säger sig vara ”sjukskrivna på deltid”. Tänk om alla bestämde sig för att göra så? Jag kokar av vrede när jag ser alla bortskämda ”barn” och ”ungdomar” (fullt myndiga vuxna) som klagar över att de är ”hemlösa” pga. av att de ”tvingas” bo hemma med sina föräldrar – när det faktiskt funnits – och fortfarande finns – människor som verkligen är hemlösa och som inte har en varm säng att kryper ner i, nu när vinterkylan kommer, folk som inte får så mycket bidrag från staten. Och det finns flera sådan instanser och orättvisor att prata om.

    Om en ensamstående, arbetslös fembarnsmamma i något annat land än Sverige klagade över hur orättvist det var att hennes barn inte kan åka på utlandssemestrar när andra kan göra det, skulle folk häpna, eller rent av skratta. För de förstår att folk arbetar och sparar för att råd till saker, och att utlandssemester är ingen mänsklig rättighet. Men sedan ett tag tillbaka har det nästan varit praxis för vissa kommuner att belöna latheten med att punga ut pengarna -våra pengar- för att bekosta sådana resor för dessa ”stackare”. På så sätt lär man denna kvinnas barn att de har rätt att få allt de pekar på utan att behöva arbeta för det. Och tills valet förra året hade vi en regering som uppmuntrade detta beteende vilt och brett. Ingen frågar hur hon lyckades få hela 5 barn om hon är så sjuk att hon inte arbeta. Ingen frågar henne hur hon passar på dessa barn, leker med dem, m.m., om hon har så ont över hela kroppen. Nej, vi betalar bara, för det går så fruktansvärt bra för Sverige. Ingen behöver hållas till ansvar för de de gör eller de val de gör i livet. (Och ingen ska belönas för hårt arbete eller tillåtas njuta av sina framgångar. För DET är dåligt).

    Någon gång måste det väl sluta? Jag tänker avveckla företaget och bygga upp det igen utomlands, långt ifrån Sverige. För när jag ser sånt som det du skriver, inser jag att Socialdemokraterna fortfarande inte kommit till stånd med att de faktiskt förlorade valet, och inte heller varför. De agiterar för att fälla den demokratiskt valda regeringen därför att de är övertygade om att de har blivit bestulna makten. Och det är djupt oroande. För om en så ung person som du verkar vara trodde på och fortfarande tror på den bana som sossarna hade fastnat på, så finns det inget hopp för mig som företagare här, eftersom ni inte tycks ha lärt er något av den bittra erfarenheten. Så fortsätt ni, fortsätt att skrämma upp de företag som skulle velat satsa på att anställa, i stället för att avvakta. Ni kanske får er dröm om att få makten tillbaka snabbare än ni tror. Och hur länge kommer statsfinanserna att hålla, när det inte längre finns företagare eller arbetsvilliga människor kvar i landet?

  2. Jag har varit ensamstående mamma under många av mina vuxenår och aldrig pratat om rätten att åka utomland, inte heller krävt den. Däremot vill jag gärna kunna betala en hyra, barnomsorg, el och köpa mat till mina barn – det är grundläggande och skälig levnadsnivå vi pratar om.

    Mina barn har aldrig kunnat få det de pekar på. Förrän nu när jag tjänar rätt bra. Nu när jag ändå har råd att lägga undan pengar till olika saker eller kosta på mina barn något så får jag samtidigt skattelättnader. Samtidigt ser jag vänner omkring mig som inte har ett välbetalt arbete eller som faktiskt har svåra sjukdomar, få det allt tuffare. Trots att tillgångarna i Sverige växer.

    Att det tillexempel fanns hyreslägenheter, bostadsbidrag, god och billig barnomsorg och barnbidrag gjorde det möjligt för mig att studera vidare, trots att jag var ensamförsörjare. (ja, jag jobbade oxså extra men det är svårare när man har ensamt ansvar för barn och samtidigt vill ha både tid och energi kvar till dem.) Och jag tycker verklligen att det varit ett probelm om jag då varit tvungen att flytta hem till mina föräldrar igen för att jag inte fått stå på ett hyreskontrakt eller för att jag helt enkelt inte haft råd att bo.

    JAg vet att många ensam- och småföretagare stått utanför trygghetssystemen och har under många av mina politiska år också varit engagerad i att skapa bättre trygghetssystem för småföretagare. Det finns även ensamförsörjande småföretagare som tycker att den allmäna och generösa välfärden är viktigt.

    Jag har flera småföretagare i min direkta närhet och har ganska god insyn i villkoren. Jag vet att det finns mycket att förbättra. Men jag trot inte att sämre villkor för alla andra är lösningen.

    Bland annat så har företagarna gjort en jämförande rapport om företagandet i sverige och övriga världen som kommer fram till att företagaren i sverige inte har sämre förutsättningar än i övriga europa. Däremot är det sämre skyddsnät att vara företag än att vara anställd. Rapportens slutsats var att man antingen kunde göra det sämre att vara anställd eller göra det tryggare att vara företagare. Det skulle ge ungefär samma resultat. Min självklara slutsats är då att göra det tryggare för företagaren – inte att försämra för de anställda.

    Jag tror verkligen på att man kommer längre genom att samarbeta och genom att behandla människor schysst. Att tex industrin i sverige har utvecklats så positivt och hängt med i den globala konkurrensen handlar till stor del om att vi har de trygghetssystem vi har och att människor int evarit rädda för förändring. Jag tror på alla sätt att det är förändrignsbenägna och trygga människor som ett samhälle växer bäst i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s