Allvarliga brister för utsatta barn

Jag åkte buss till jobbet idag istället för att gå och tänkte skriva något om hur bussen fylls av tonåringar och av kvinnor men inte en enda vuxen man.

Men när jag läste om hur pappan i Vetlanda får vårdnaden om sin dotter trots att han är dömd för hundratals samlag med henne känns det mesta annat obetydligt.

De mest utsatta i Sverige idag är barn vars föräldrar inte bara brister i skydd av dem utan också kontinuerligt utsätter dem för övergrepp av olika slag.

Där finns också mycket allvarliga brister hur samhället/eller vi tillsammans klarar av att hantera det.

Varje år omhändertas barn för att föräldrarna är okapabla eller gravt olämpliga att sörja för sitt barn. Jag har genom åren följt en mängd fall, dels som kommundelspolitiker och dels som nämndeman i kammarrätten.

Min bedömning är att när barn omhändertas så har det ofta gått väldigt långt och det finns sällan några tvivel om att det är akut angeläget att hitta en annan plats för barnet.

Frågan är vad som händer sedan.

Att kompensera en liten människa för att deras föräldrar gravt misskött sin makt och sitt ansvar är mycket svårt. Ofta finns sår långt inne som kräver en stabil, trygg och kärleksfull vuxenvärld för att möta upp.

Min erfarenhet är att det finns alldeles för få goda alternativ till omsorg av omhändertagna barn. Det finns några duktiga familjehem som löpande tar ett par barn/ungdomar med goda resultat och det finns ganska många professionella familjehem som kanske inte riktigt erbjuder ett helt familjelikt alternativ utan snarare har drag av offentlig omsorg. För ungdomar som hamnat ordentligt snett under tiden finns dessutom några ungdomshem som är institutioner och ganska fängelselika.

Av de ”vanliga” familjer som tar emot ett omhändertaget barn är ganska många djupt troende frikyrkliga familjer som erbjuder en hel församling som trygghet för sargade barn – en trygghet tydligt kopplad till ett gudsbegrepp snarare än ett vanligt familjeliv. Något som jag som inte är troende kan se vissa problem med.

Många barn hamnar hos familjer som vill väl och är ganska normala men som kanske inte till fullo förstått vad det kan innebära i ansvar och tålamod att ta hand om en sargad tonåring. Familjer som själva kan hamna i slitningar och kris och ibland avbryter placeringen och det omhändertagna barnet får flytta på sig.

Jag har vid flera tillfällen varit med och tagit beslut där jag är helt övertygad om att barnet måste omhändertas men där jag känt mig obehaglig till mods när jag tänker på vad de omhändertas till.

En del barn omhändertas direkt vid födseln. När jag arbetade med tvångsomhändertagna kvinnliga missbrukare med psykisk problematik var jag med om det ett par gånger. Kvinnor som födde barn som direkt omhändertogs av någon annan. Barn som sällan hade någon tillkännagiven pappa.

Jag såg också hur kvinnor som inte sett sina barn på många år blev mycket angelägna att skapa en relation till dem då de var nyktra och tvångsomhändertagna på behandlingshem. Barn som kanske bott i en annan familj hela sitt liv men som möts av att de biologiska föräldrarna ansöker om att få tillbaks vårdnaden då de efter många års missbruk och elände blivit nyktra och skapat ett nytt liv åt sig själva.

Bland de mest sargade kvinnorna finns dessutom ganska många som själva blivit omhändertagna i tidigt ålder och som under sin uppväxt flyttats runt från familjehem till familjehem och inte allt för sällan finns tidiga övergepp med i bilden. Tidig och snabb missbrukskarriär och prostitution från tidiga tonår.

Det borde finnas större möjligheter för familjer att adoptera tvångsomhändertagna barn. Det måste givetvis ske med stor ödmjukhet, lyhördhet över barnets egna önskemål och inte förrän barnet är en naturlig del av den nya familjen, men det skulle öka tryggheten för många barn i Sverige i dag.

Dessutom skulle det behövas fler vanliga familjer som är beredda att välkomna ett sargat barn in i sin familj. Det är ett stort steg som jag själv inte tagit av många skäl – så jag förstår tveksamheten till fullo. Samtidigt finns vetskapen där.

Framför allt måste vi våga prata och tänka om det svåraste och jobbigaste som finns. Det där som vi alla helst vill slå ifrån oss för att sedan krama våra egna barn hårt hårt med bultande hjärta.

Inte minst politiken måste våga se situationen som den faktiskt är för de mest utatta i samhället. De som vi trots generell välfärd och uppbyggda skyddssystem allt för ofta inte klarar av att ge allt vad de borde få.

Och frågan hänger kvar: hur kan vi göra mer för de barn vars föräldrar är okapabla eller gravt olämpliga att sörja för sitt barn.

Annonser

2 responses to “Allvarliga brister för utsatta barn

  1. Hej!
    Jag undrar vad du som sosse och engagerad i de här frågorna tycker om den vårdnadslag regeringens pappagrupp (tillsatt av sossar) drev igenom för 10 år sedan. En lag som gav massor av förövare rätt till vårdnad och umgänge trots fällande domar på grov misshandel, våldtäkt eller morförsök på barn eller den andra föräldern. Det kan väl inte ha känts kul?

  2. Jag tycker att det alltid ska vara barnets som ska stå i fokus när det gäller vårdnadstvister eller omhändertaganden. Men det behövs insatser för att garantera att barnen och ungdomarna verkligen får komma till tals. Barn måste få riktiga ombud när det gäller svåra fall. Personer som verkligen har tid att lägga ner på sitt ”fall” och skapa en förståelse för barnet och dess situation och önskningar. Inte bara träffas kort någon gång eller höras vi telefon som ibland är fallet idag.

    Jag tycker det är fel när föräldrar som själva utsatt den andra föräldern eller barnet självt för övergrepp får vårdnaden om barnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s