Engla och vår instinktiva reaktion

Samtidigt som tidningarna har rapporterat om Engla har tusentals barn dött av svält, krig eller annat övervåld runt om i världen, sa min tonåriga son här om dagen. Han hade funderingar över perspektiven och olika människors värde.

Som många andra runt om i landet har jag reagerat starkt och djupt på vad som hänt Engla. Nästan tvångsmässigt läser jag allt som står i tidningarna och trots det försöker jag hålla någonslags rädsla ifrån mig.

Om man som förälder blir allt för uppmärksam på alla eventuella faror som finns omkring sina barn och som man själv inte har kontroll över, kan man inte fungera särskilt bra.

Barnen måste ju i olika åldrar få utveckla sin självständighet och sina förmågor. De ska lära sig klättra, springa, gå själv till affären, leka utan ständig tillsyn och så småning om göra sina egna riskbedömingar. I alla led finns faror för barnet som man måste välja att inte tänka för mycket på.

Och för att knyta tillbaka till sonens funderingar: min allra djupaste oro gäller mina egna barn, inte andras. Jag ser inte svält och krig som ett hot i deras direkta närhet. Det är snarare olyckliga fall med skador mot huvudet eller en ouppmärksam stund i trafiken som jag försöker att inte tänka allt för mycket på.

Det djupaste undanträngda rädslan är att någon ska ta mitt barn och att jag aldrig ska få veta vad som händer. Och att denna någon ska göra barnet illa på hemska sätt.

Så när det onämnbara händer och ett barn försvinner för att aldrig mer komma tillbaks, bara en kort stund efter ett lugnande mobilsamtal – då skapas trauman hos alla föräldrar.

Den nästan överväldigande reaktionen är att vilja stänga in sina barn, aldrig släppa ut dem utan tillsyn och samtidigt rusta dem med vapen eller åtminstone en livslång karateutbildning.

Men jag vill ju att mina barn ska gå in i världen med självförtroende och tillit till sig själva, inte med en djup rädsla.

Det är inte lätt för barn och tonåringar att förstå hur mycket mod och självkontroll som krävs av deras föräldrar.

Jag vet att mitt förhållande till lagen skulle se mycket annorlunda ut om det kom för nära mig. I och med mina egna reaktioner är jag påtagligt medveten om att jag utan minsta skrupel skulle överträda lagen för att skydda/hämnas mina barn. Men det betyder nte att jag tycker det är rätt med dödsstraff eller att lagen ska sanktionera det.

Så mycket dubbelmoral har jag.

Annonser

One response to “Engla och vår instinktiva reaktion

  1. Det är inte dubbelmoral, det är känslor. Vi måste få ha och uttrycka känslor, annars dör vi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s