Pride i efterskott

Med tanke på Bondesons debattartikel i dagens Na kan jag inte låta bli att på bloggen publicera krönikan som jag skrev till Karlskoga Kuriren i fredags.

Nu pågår prideveckan för fullt i Stockholm och många tusen besökare trängs i tantolunden under de dagar som festivalen pågår. Min ena syster använder en stor del av sin semester för att samordna alla hundratals volontärer som arbetar för att få arrangemanget att fungera. Och jag är stolt – eller ”pride” – över att så många människor firar sin och andra människors rätt till kärlek.

Under de senare åren har fördomarna kring människors sexuella läggning till stor del mildrats i Sverige. Absolut vodka gör en särskild regnbågsflaska och bussarna i Stockholm är prydda med regnbågsflaggor, vilket bara är ett par exempel på företag som ser möjligheter att skapa ”goodwill” genom att stödja prideveckan. Far- och morföräldrar går i paraden tillsammans med brandmän och småbarnsföräldrar. Sådant skulle inte varit möjligt för några år sedan.

Som nära anhörig till en ”regnbågsfamilj” är jag medveten om hur mycket minskade fördomar och en positiv inställning betyder för möjligheten att leva fritt.

Jag har en stor släkt med många syskon och syskonbarn. Vi umgås nära och regnbågsfamiljen är bara en av alla andra familjer. För det mesta tänker ingen av oss på att de lever under särskilda villkor, de brottas ju med den vardag som alla andra par med två barn gör. Men så händer det då och då att något annat skymtar fram, något som man blir både ledsen och förbannad över.

För några veckor sedan var min elvaårige systerson med då RFSL i Örebro hade bjudit in till en politikerdebatt om synen på giftemål mellan människor av samma kön. Systersonen satt mest i ett hörn av lokalen och spelade gameboy och tycktes inte alltför intresserad av något politiskt samtal.

Men någon dag senare ställde han bekymrade frågor till min syster och hennes tjej om varför det fanns politiker som menade att två tjejer inte bör gifta sig för att det vore fel mot barnen. Själv skulle han ju tycka att ”det vore jättekul om de gifte sig”.

Oftast sker mötet med fördomarna i små undrande ögonkast ute på staden eller på semestern då de snabbt kramar om varandra. För egen del möter jag det mest i kommentarer som ”så länge de inte rör mig”. Som att närmanden från en person av samma kön skulle var mycket värre än ovälkomna närmanden från det motsatta könet.

Men kommentarerna blir färre och färre för varje år. På dagis och i våra skolor blir det allt vanligare med barn som växer upp där ena eller båda föräldrarna lever ihop med en partner av samma kön. Fler och fler människor möter regnbågsfamiljer i sin vardag och med tanke på hur snabbt synen på sexuell lägging och identitet har förändrats är jag full av hopp inför framtiden.

Och lite extra värmer det ju när släktens tonårsbarn pryder sina rum med budskap så som ”kärlek inte kön”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s