Pappor – vill ni att barnen ska välja kompisar till tröst före er?

Svenska pappor får inte trösta står det på SvD:s rubrik.

Svenska barn väljer hellre att inte prata med någon alls än att söka tröst hos sina pappor när de är ledsna. Papporna kommer först på femte plats.

Som om det vore barnen som väljer att hålla sina fäder på avstånd.

När barn i huvudsak ammas så är det mamman som under de första månaderna står för mat och därmed även för tröst. Dessutom är det fortfarande så att många nyblivna fäder arbetar på dagarna medan mammorna är hemma med det lilla barnet.

Det vore dumt att tro att det inte påverkade relationerna mellan det lilla barnet och båda sina föräldrar – både just då och på längre sikt.

Det krävs ett mycket medvetet jobb för en man att ta sig in närmast barnet när han varken står för maten eller tiden.

Det är väldigt lätt att det även fortsättningsvis blir mamman som är ”nära” och som kamratpostens undersökning nu visar – att till och med kompisar går före papporna när barnen får välja vem som ska trösta dem.

Att ha två närvarande och jämbördiga föräldrar handlar faktiskt om barns rätt till fler signifikanta vuxna. Det handlar om trygghet om/när livet förändras.

Den som tycker att det är bra för barnen att det enbart är mammorna av föräldrarna som står barnen tillräckligt nära för att väljas som tröst, lever i ett annat universum än mig.

Så åter till rubriken: Pappor – vill ni att barnen ska välja kompisar till tröst före er? Om inte är det nog dags att kräva och ge er tid även till det nyfödda barnet.

ps. Det innebär förstås att samma fråga bör ställas till nyblivna mammor. Vill ni vara de enda som barnen söker tröst hos? Om ni vill att barnen ska känna det lika naturligt att vända sig till sin pappa eller någon annan närstående så innebär det en del aktiva val. Även sådana som just då och i det korta perspektivet är jäkligt jobbigt.

Annonser

4 responses to “Pappor – vill ni att barnen ska välja kompisar till tröst före er?

  1. Kunde inte hålla med dig mer, Ullis! Bra skrivet. Tid är allt och tid med barn måste prioriteras.

    Jag har äntligen fått till en länklista nu och där har du självklart en plats.

    Det vore kul att höras per telefon snart – kram!

  2. Eftersom många mammor VILL ha föräldraledigheten för sig själv, oavsett vad pappan vill och tycker/kräver, så är det inte så lätt att ställa hela relationen på spel. För så illa kan det vara.

  3. Det är också en ekonomisk fråga. Jag och min sambo tjänar ungefär lika mycket, detta gör att hela ekonomifrågan (”Jag skulle gärna vara hemma med barnen men vi har tyvärr inte råd med inkomstbortfallet”) åker ut genom fönstret. Jag har också förmånen att fått fostra två flaskbarn, vilket gör att jämställdheten även på detta plan (vem ska gå upp mitt i natten och ge barnet mat?) åtminstone på papperet är uppfylld. Under en tid i början sov vi t.ex varannan natt med knyttet, och det var lika ofta pappas skrovliga röst som försökte trösta. hur väl det här faller ut framöver återstår att se, men helt klart blir förutsättningarna mycket bättre när man inte kan skylla på ekonomin.

  4. Ingela: Vi får helt enkelt ta upp luren! =)

    Matte: Ekonomin kan ju vara ett verkligt problem eftersom män generellt tjänar mer än kvinnor, men kvinnors lägre löner hänger ju också ihop med att det fortfarande främst är kvinnorna som är hemma med barnen. Du är ju också en pappa som funnits nära dina barn och där föräldraansvaret var självklart då när du och mamman till de äldre barnen separerade. Och det hänger ju ihop.

    Det jag menar är att valen man gör med de nyfödda, med matning, nätter och med föräldraledighet troligtvis påverkar vad som händer sedan. Och jag ser ju att fler och fler män nog tycker att de borde vara lika viktiga för sina barn som mammorna och som samtidigt kämpar med att barnen hellre vänder sig till mamman för tröst.

    Antifembitchen: Jag tycker det är konstigt att inte fler män tar fighten om rätten att mata, gå upp på nätter och föräldraledighet – att de inte verkar förstå hur viktigt det är (även om det också är skitjobbigt).

    Många kvinnor håller förstås hårt i tiden med sina barn ”för det är ju så kort” – men den är ju lika kort för papporna att skapa bandet.

    Visst kan pappors krav sätta relationer på spel, men att inte göra det sätter ju relationen till sina barn på spel. Jag säger inte att det är lätt – det är snarare skitsvårt! Men det är viktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s