Soundtrck of my life – Thåström

Har YouTube-surfat en stund innan läggdags och blir dels förundrad över detta fantastiska fenomen som inte funnits mer än ett par år och dels påmind om bra musik. Även tidigare har YouTubebesöken resulterat i olika inlägg om artister och musik. Den här gången måste jag outa min enda livslånga kärlek – Thåström.

Redan i småskoleåren reagerade jag kraftigt när kompisarna på gården tyckte att ”hon” Ebba Grön inte var nå´t bra. Jag hade en storasyster med alla skivor och jag var inte gammal när jag helhjärtat älskade den där med lila omslag och ett svart hjärta. Mental istid var en av älsklingslåtarna. Och i andra skivkonvolut kunde jag titta på dom – på honom.

Första gången jag fick se honom live var några år senare när Imperiet spelade på idrottshuset i Örebro. Det måste ha varit 1986. Jag var fjorton år, tuperade håret flitigt, täckte ansiktet med barnpuder och målade varje dag en g-klav på kinden med svart kajal. (*S* jag vet, det var en fas och jag var fjorton för guds skull.)

Med på scenen var Fläskkvartetten och även om den skivan egentligen inte hör till Thåströms höjdpunkter så passade den utmärkt som soundtrack till en fjortonårings känsloliv och att lyssna på ”österns röda ros” är som att skjutas tillbaks till mitt tonårsrum med den röda telefonen, vita gardinen och det gigantiska skrivbordet.

Nästa milstolpe i relationen med Thåström var i september under mitt andra år på gymnasiet. Jag var på den stora ungdomsmässan i Strängnäs ”Vi som bestämmer år 2010”. Efter flera dagars festivalande och tältande i kallt spöregn så ville mina reskamrater gärna åka hem, men jag tvingade dom kvar till sista uppträdandet: Thåström. Han gav det han hade kvar i sin öl till en av mina kompisar, gick upp på scen, spelade två låtar och gick därifrån – då var jag inte så glad. Under samma festival träffade jag min sons far första gången. (Han hade åkt dit med fackklubben på Atlas Copco…jösses.)

Alla skivorna har följt mig genom åren och ganska många konserter har det blivit. En av de bästa var nog den 1999 i Västerås. Poeten Bob Hansson var ”förband” och jag stod längst fram och dog en stund till låtar som ”städer när jag blöder” och ”ingenting gör mig”.

Skivorna som kommit efteråt är också fantastiska. Till alla väsentliga perioder i mitt liv finns ett aktuellt soundtrack signerat Thåström. Det är lite märkligt faktiskt. Självklart finns andra skivor och artister med i soundtracket till mitt liv men ingen annan har följt mig hela vägen från barndom till nutid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s