Kategoriarkiv: Krönika

Någon slags summering 2012 och framåtblick 2013

Tänkte försöka mig på någon slags summering av arbetsåret 2012 och det jag ser som främsta utmaningarna 2013.

Jobbet som studie- och organisationsombudsman för Socialdemokraterna i Örebro län är otroligt roligt och givande.

Det som gett absolut mest är alla de människor som jag får möta och de processer som jag får vara en del av, och som handlar om att skapa en stark föreningsorganisation och utveckla en bra socialdemokratisk politik för framtiden.

Men allra roligast är nog medlemsutbildningarna. Att få vara med och träffa nya och gamla medlemmar och få en hel helg på sig för att lära mer om ideologi, politik, att påverka politiken och vad man vill åstadkomma med sitt politiska engagemang. Alla dessa energiska människor som vill vara med och skapa något bättre, ger all energi tillbaks. Det är för det här jag brinner.

Det är också väldigt spännande att se de arbeten som görs hemmavid av de som deltar i den fleråriga ledarskapsutbildningen. De flesta gör arbeten som på olika sätt handlar om att utveckla det lokalpolitiska innehållet i dialog med medborgare och på så vis utvecklar folkrörelsepartiet.

Sedan kan jag inte låta bli att nämna den nämnd- och styrelseutbildning som startades upp i slutet på året i Ljusnarsberg och Hällefors. Två rätt små kommuner med stora kommunpolitiska utmaningar: Att hålla en bra standard i välfärden samtidigt som det under många år skett en utflyttning som hela tiden ger mindre skattepengar. Utan alla dessa människor som engagerar sig i politiken på sin fritid, vid sidan av jobb och familj så skulle det inte gå. Att få vara med och ge lite mer verktyg i det arbetet, och kanske lite uppmuntran och energi, är något av det roligaste det här året trots sena kvällar och hala, snöiga mil.

Något som jag alltid kommer att minnas är arbetet som pågår med systerpartiet i Tunisien, Ettakatol. Att få vara med och stötta ett socialdemokratiskt parti som är i uppbyggnaden av en ny demokrati är stort. Att få jobba med människor som bokstavligen riskerat sitt liv och sin frihet för rätten att få vara med och påverka politiken och säga vad man tycker. Och som med små resurser åstadkommer massor och nu är med och försöker ta tag i korruption, politisk folkbildning, jämställdhetsfrågor och de vanliga mänskliga behoven av välfärd och jobb. Det är otroligt lärande även för oss som deltar från Sverige.

Inför 2013 finns givetvis fler utmaningar.

Ett av det är medlemsmottagandet. Att vara med och skapa plattformar för gemensamt erfarenhetsutbyte så vi tillsammans blir bättre på att ta tillvara medlemmarnas intressen, välkomna in i föreningen och få med fler i det politiska arbetet. Det här måste vi göra ännu mer av inför året som kommer och det ska bli roligt att se det utvecklingsarbete som påbörjats, ta fart.

Det som givetvis kommer ha huvudfokus under det kommande året är förberedelserna för valet 2014. Nu ska det göras ett arbete för att utveckla den politik som vi går på val till i kommuner, landsting och riksdag. Årets partikongress är givetvis en viktig och rolig händelse i det som lägger grunden till mycket, men det handlar framför allt om allt det fotarbete, workshop, dialogarbete och annat som kommer göras runtomkring i länets kommuner för att fånga in medborgarnas viktigaste frågor och hur en socialdemokratisk politik kan möta upp svaren på det.

Men en annan stor del av mitt politiska arbetsår handlar också om uppdraget som ordförande i Tekniska nämnden.

I en kommun som växer så intensivt som vår finns stora utmaningar i att skapa en stad som är till för alla. För samtidigt som äldreomsorgen, förskolan och skolan prioriteras så är även lekparker, grönområden, snöröjning, rent vatten, renhållning, vägar, övergångsställen och liknande viktiga för alla som bor och verkar här. I tekniska nämnden får man möjlighet att arbeta med långsiktigt viktiga beslut, men också det som är nära för alla som bor i kommunen. En fantastisk blandning.

Det som jag är mest stolt över under året som gått är delar som gäller avfallsverksamheten. Numera är det alltid helgöppet och kvällsöppet på Mellringe återvinningscentral och tidigt in på nya året invigs också ”Återbruket”, den del där man kan lämna in hela och fullt fungerande saker för återbruk innan man åker upp på rampen och slänger saker. Det är en del i arbetet att ännu bättre anpassa kommunens verksamheter för oss som bor här samtidigt som vi skapar en bättre miljö.

En annan del som är ett tydligt resultat av att bättre se kommunens verksamheter som medborgarnas verksamheter, är det dialogarbete som skett i samband med att Varbergaparken ska rustas. Ungefär varje år läggs omkring 2 miljoner på att rusta upp parker i Örebro kommun. Ofta kommer en lång lista på förslag på åtgärder lite här och där i kommunen. Vad vi bestämde oss för 2012 var att avsätta hälften av pengarna på en park i taget och att de som bor och använder parken ska vara med och ta fram förslagen på åtgärder. Alla som bor omkring blev inbjudna till ett av de största dialogarbeten som genomförts i kommunen. Omkring 250 personer deltog aktivt i olika workshops och träffar och deltagarna var både kvinnor och män, unga och gamla. Resultatet blev både bättre och roligare än om vi i nämnd och förvaltning själva skulle ha suttit och tyckt och tänkt.

Men under året har givetvis en mängd andra saker gjorts och politiskt prioriterats. Städningen i city har förbättrats, vi håller på och ställer om för att vårt matavfall ska bli biogas och därmed kunna ersätta bensin i allt större utsträckning, vi jobbar systematiskt med att få bättre koll på att våra resurser läggs mer rättvist över staden, vi har rustat en mängd lekparker, vi har planterat ny skog med ett träd för varje barn som föds, vi har ökat på takten för att byta ut vattenledningar vilket bland annat minskar energiförbrukningen och vi har åtgärdat en stor del av våra vägar vilket är viktigt.

Några av de saker som jag ser som viktigast under 2013 är att bättre kunna återkoppla till medborgarna de felanmälningar som kommer in och via kartor kunna följa upp olika insatser runt om i kommunen. Att matavfallet blir biogas och förhoppningsvis får vi också klartecken via regeringsbeslut så vi kan börja med mer fastighetsnära insamling av plats, metaller, papper och liknande. En av åtgärderna är att sätta fokus på är också reningen av dagvatten, dvs regnvatten och smältvatten. Som det är nu går en stor del orenat ut från våra vägar till våra vattendrag och för med sig föroreningar i samma vatten som vi sen ska dricka igen, det är naturligtvis inte bra.

Vi måste tillsammans klara av att möta både de stora utmaningarna vi har, som rena vattendrag, minskad energiförbrukning och en grön miljö samtidigt som vi skapar ökad delaktighet och bättre lösningar nära alla oss som bor här. Ibland är det tydliga konflikter som står mot varandra och man får kompromissa eller välja vilket arbete som går först, ibland kan man istället göra det bättre på alla plan genom att involvera fler.

Kommunen och de verksamheter som vi betalar skatt för tillhör oss alla. Ibland är det inte så lätt men jag vill verkligen skapa en större delaktighet, insyn, kunskap och diskussion om hur vi fördelar våra resurser och gör våra prioriteringar. Även bland de som inte är vana att skrika högt för sina idéer och rättigheter.

Snöröjningen är ett konkret exempel. En fullskalig snöröjning kostar ungefär 1,5 miljoner per gång. Det är klart att vi skulle kunna röja snö hela tiden om vi hade obegränsat med pengar. Men allt som finansieras via skatten har begränsade resurser och är på olika sätt prioriterade. I Örebro är tex utbyggnaden av förskolan och äldreomsorgen samt utvecklingen av skolan i pengar absolut mest prioriterat.

Men även med samma pengar, eller kanske till och med mindre pengar, kan man ibland förbättra saker. Nu tex. pågår samtal med fastighetsägare i Örebro city för att bättre kunna samarbeta kring snöröjningen. Trottoarerna är i huvudsak fastighetsägarnas ansvar och en kostnad som läggs på din hyra, eller som villaägare att välja om man vill fixa själv eller anlita ngn annan. Men genom att göra det ihop kanske det blir både billigare och bättre, än att det ska ut fem olika fordon och skotta och sanda?

Praktisk politik handlar väldigt mycket om att mötas, prata och lära. Ibland handlar det om att få idéer från andra kommuner som är bättre på olika saker för att kunna ta med hem. Andra gånger handlar det bara om att vara några fler som slår sina kloka huvuden ihop och kommer på förslag och lösningar för att komma dit man vill, och hitta bra kompromisser på vägen dit.

Kompetenssatsningar för jobb ger tillväxt för länet och företag

Med en bättre statlig arbetsmarknadspolitik skulle vi idag ha fler välutbildade industriarbetare som ger mer konkurrenskraftiga företag, och färre arbetslösa i vårt län. Innan den stora finanskrisen gick industrin på högvarv och i takt med teknisk utveckling, ökade också kraven på personalens kompetens. Man kan säga att den fanns brist på välutbildad arbetskraft inom industrisektorn, men under högkonjunktur har företagen sällan tid att fortbilda personal.

 Mitt i högtrycket kom den globala finanskrisen. Den exportintensiva industrisektorn drabbades hårt. Örebro län var ett av de ställen där många företag mer eller mindre stannade sin produktion och varslen var bland de mest omfattande i hela i landet.

Under den höga arbetslösheten på 90-talet satsade den dåvarande Socialdemokratiska regeringen på ett omfattande Kunskapslyft. Många vuxna fick möjlighet att studera och läsa en gymnasieutbildning vilket bland annat innebar att språkkunskapen ökade i landet. Det utvecklades Kvalificerade yrkesutbildningar och högskolan byggdes ut, till och med de utskällda Datorteken förberedde för ett totalt genombrott av datoriseringen i svenskt arbetsliv.

Även denna gång kunde den besvärliga situationen med tusentals varsel och hög arbetslöshet använts till att rusta för framtiden. Sverige hade kunnat satsat på utbildning, spetskompetens och på omställning. Företagen uppvaktade regeringen och bad om stöd för att behålla personal så de kunde utbilda under tiden. I Örebro län tillsattes en förhandlingsdelegation med bland annat Regionråd och Landshövding för att uppvakta staten med liknande krav. Uppvaktningarna gav inget som helst resultat.

Den borgerliga regeringen och statsminister Reinfeldt lät inte bara bli att ge tillfälliga stimulansmedel för kompetensutveckling inom arbetslivet. Den moderatledda regeringen införde dessutom kraftiga försämringar. Utbildningsplatserna inom både Komvux och Universiteten minskade samtidigt som möjligheterna för vuxna att studera försämrades kraftigt. Arbetsförmedlingen är statens myndighet för att underlätta matchningen på arbetsmarknaden och under samma tid som det är massvarsel minskar den borgerliga regeringen resurserna till arbetsmarknadsutbildningarna.

Idag har det börjat vända. Stora industriföretag i och omkring Örebro söker hundratals anställda. Men samtidigt som arbetslösheten i länet är stor har företagen svårt att hitta rätt utbildad personal. Det här är inte bra för företagen som inte hittar personal och det är inte bra för länets tillväxt. Framför allt är det inte bra för alla de arbetslösa som står utan inkomst och jobb. Vi har ett stort problem med matchningen på arbetsmarknaden när vi istället hade kunnat ha ett gott utgångsläge med välutbildad arbetskraft. Den sittande regeringens strategi att släppa greppet om arbetsmarknadspolitiken och istället satsa på hushållsnära tjänster riskerar att ge konsekvenser under lång tid, både för de arbetslösa och för företagen. Och inte minst för vårt industriintensiva län.

Utmaningar för (S)

Dagens krönika i Karlskoga Kuriren

Socialdemokraterna står inför en kongress i vår som ska välja en ny partiledare. Jag hoppas att mitt parti gör upp med en del av vårt interna sätt att välja partiledare och har en större öppenhet i processen där dem som kandiderar till posten är tydliga med det.

Jag tycker att Socialdemokraterna i Stockholm har antagit utmaningen på ett bra sätt genom att låta medlemmarna vara med och nominera både namn och att formulera viktiga egenskaper för en partiledare. Jag hoppas att fler Arbetarekommuner och Partidistrikt antar utmaningen och gör på liknande sätt, däribland mitt eget. Samtidigt håller jag med valberedningens ordförande Berit Andnor om att det inte är en Idoltävling som pågår. Det handlar om stora tag som ska göras och den som väljs till ny partiledare måste ha ett reellt mandat att leda en stor politisk organisation och sätta en politisk agenda under många år framöver.

Valet av partiledare handlar inte bara om att hitta en person som gör sig bra i media. Nu, liksom alltid, pågår en ganska aktiv och smärtsam process om vad Socialdemokrati innebär i vår tid. Vilka är de stora politiska utmaningarna som vi måste anta och vilka är metoderna för att nå dit. Politik och ideologi är inte svart-vit. Det finns en mängd gråzooner i politiska ställningstaganden. Men det handlar om makt. Makt att genomföra förändring och makt att sätta agendan för utvecklingsfrågor.

Det finns flera anledningar till att Socialdemokratin varit framgångsrik under så många tidigare år. Man har lyckats väl med att skapa ekonomisk utveckling. Sverige är ett land som hela tiden legat i framkant när det gäller forskning, innovationer och jobb. Men dessutom har man lyckats fördela det välståndet som en växande ekonomi ger till fler människor. Skattesatserna och ersättningsnivåerna är inget självändamål men det har varit viktiga medel för att människor ska kunna leva drägliga liv och att satsa samhällets resurser så att värdet av det kommer tillbaks åt flertalet

Den som väljs till Socialdemokraternas nya partiledare ska leda arbetet med att formulera vår tids största politiska utmaningar. För den nya partiledaren handlar de största utmaningarna kanske om klimatomställningarna, eller att teknisk utveckling gör att många tunga jobb försvinner och att de nya jobben är färre. Kanske handlar det om att över hälften av alla svenskar nu bor i städer och att landsbygden och småstäder brottas med ökade kostnader för välfärd och ökad arbetslöshet. Kanske handlar det om att hantera allt detta och lite till och samtidigt se till att välståndet kommer fler till del.

Jag är övertygad om att när vi är överens om den stora agendan så kommer vi ha lättare att utveckla, försvara och kommunicera metoderna för detta. Och jag tror att Socialdemokratin är det parti som klarar av att hantera stora svåra frågor och samtidigt se till att även vi som är födda utan stora plånböcker, har möjlighet till utveckling och ett gott liv. Men om vår politik ska bli verklighet måste det ske på ett sätt som innebär att medelklassen i storstäderna åter igen vill stå med oss.

Våldtäkt

Här är veckans krönika i Karlskoga Kuriren

Det är många av oss som senaste tiden blivit upprörda över samhällets mobbing av flickor som blivit våldtagna. Det är svårt att förstå hur ett vuxensamhälle inte bara kan vända ryggen åt unga flickor som blivit utsatta för allvarliga övergrepp, utan dessutom bidra till att göra kränkningarna ännu mer omfattande.

Tyvärr så är det inte ovanligt. Många av de flickor och kvinnor som utsätts för våldtäkt skambeläggs på olika sätt av sin omgivning. Deras historia ifrågasätts och deras beteende och klädsel nagelfars. Många gånger är granskningen av de utsatta kvinnorna mer grundlig och kränkande än den som sker av förövaren.

Vad som ligger bakom våldtäkter och dess efterspel är ju komplicerat. Men i grunden handlar det trots allt om synen på män och kvinnor, om makt och sexualitet.

Kvinnor ska inte behöva vara mer rädda för en våldtäkt en vad en man generellt är. Kvinnor ska inte på några andra sätt än män behöva anpassa sitt liv, sin väg hem efter krogen, sitt sexuella beteende eller sitt utseende för att slippa ovälkomna fysiska närmanden.

Ändå, när det väl händer kommer alltid följdfrågorna. Borde hon inte ha vetat bättre, skyddat sig bättre, varit mindre utmanande, inte blivit så full, haft ett mindre aktivt sexliv? Och svaret på alla dessa uttalade eller outtalade frågor måste alltid vara – nej! Det är inte hennes fel att en man tvingar till sig sex mot hennes vilja. Hon ska kunna stå naken på en väg mitt i natten utan att en enda man ska tro att han har rätt att röra vid henne utan hennes tillstånd. Punkt.

Varför är det inte så? Fortfarande finns en bild av kvinnans sexualitet som mer helig, exklusiv, andlig, åtråvärd och mystisk än mäns. Den gammeltestamentliga synen på kvinnan och sexualitet finns fortfarande kvar, invävd och intryckt under tusen år i vårt kulturarv. Horan eller Madonnan. I den bilden ligger också synen på mannen som inte kan hejda sig, som lockas till det ”onda” av syndfulla kvinnor.

Jag är så jävla trött på det flickor och pojkar präntas med när det gäller sexualiteten. Flickor är minst lika kåta som pojkar. Flickor vill också experimentera med sin sexlust, sina fantasier och sin attraktionskraft. Och det utan att vara rädd för att bli tvingad till något eller skambelagd och nedsmutsad. Istället får flickor sedan unga år höra; gå inte hem själv, ska du verkligen ha den där korta kjolen, bli inte ensam på en fest med bara killar. Eller den dummaste av dem alla: han är dum mot dig för att han tycker om dig.

Vad är det som gör att pojkar kan ha sex med tjejer som uppenbarligen inte är med på noterna? Kan ni män som finns där ute på allvar fundera kring det och börja lyfta en viktig och nyanserad diskussion om vad det är som gör att normala och omtyckta pojkar, som kanske inte ens har snattat eller slagit någon på käften, kan våldta en tjej.

Och det räcker inte med att påstå att den som våltar borde kastreras eller skjutas. Det är er förbannade skyldighet att göra upp med manlighetensmytens avigsidor, för era söner och för era döttrars skull och för era barnbarn.

Kunskap är makt

Här är dagens krönika I Karlskoga Kuriren.

I Sverige idag är barnadödligheten 40% högre bland de lågutbildade. Det är en kall siffra som visar att vårt sociala sammanhang avgör så mycket kring våra liv. Det är på riktigt.

Jag är politiskt aktiv på grund av att jag vet att våra förutsättningar i livet är ojämnt fördelade. Det är kanske inte möjligt att via politiska beslut och det gemensamma skapa mening i varje enskild människas liv. Men jag drivs av övertygelsen att vi tillsammans kan bryta en del av den ojämna fördelningen och skapa bättre förutsättningar.

Kunskap är makt. Det har Socialdemokratin alltid vetat och har fört en lång och envis kamp för att skapa möjligheter till utbildning och lärande hela livet. Det är med den tanken i ryggen som vi i Sverige byggt upp en stor och fristående folkbildning, som vi satsat på Komvux och arbetsmarknadsutbildningar. Det är med synen om makten åt alla som Högskolor och Universitet byggdes ut, att det jobbades intensivt med snedrekrytering och målet om att hälften av varje gymnasiekull skulle läsa vidare formulerades. Ett arbete som gett resultat och inneburit att Sverige har väl utbildad arbetskraft och som gett förutsättningar för en fortsatt utveckling och bra välfärd.

Det är viktigt att få möjlighet att lära nytt och lära om hela livet, att man får möjligheter till nya chanser. Vi har en fantastisk skola och barn och unga idag kan otroligt mycket mer än vad tidigare generationer gjorde. Samtidigt är skillnaderna i skolan stora och många känner sig utsorterade, misslyckade och tappar lusten för fortsatt lärande.

Barn och ungas möjligheter i skolan beror på många saker. Föräldrarnas utbildningsnivå, kompisarnas normer kring lärande, vilken enskild lärare de får, hur ledarskapet på skolan ser ut och om de känner sig trygga eller inte i skolan är några av de viktigaste faktorerna för hur man lyckas och trivs. Faktorer som i varje enskilt fall inte kontrollgranskas av politiken, men som ändå i väldigt hög grad är politik. Med samma energi och målmedvetenhet som vi byggt upp och byggt ut vuxenutbildningen måste socialdemokratin ta fighten för en bra skola för alla barn och unga.

Det handlar det om att ta fighten för de barn som inte har stödet eller uppmuntran hemifrån. Att på alla möjliga sätt motivera för lust till lärande bland både pojkar och flickor. Att målmedvetet arbeta med ledarskapsfrågor och pedagogisk utveckling av personalen. Och inte minst att varje dag arbeta för att skolan ska vara en trygg plats där man tillsammans lär sig.

Då kan det till exempel inte vara okej att tjejer som får tjyvnyp, knuffar och slag av pojkar får höra av vuxna att det ”är för att han är kär i dig”. Att vuxna blundar eller helt enkelt är för få för att se vad som händer. Att lära sig ta konflikter och att verbalisera är en del av kunskapsutvecklingen. Att släta över gynnar inte någon. Inte pojkarna som inte lär sig verbalisera (pojkar får generellt sett inte samma stöd i sin språkliga utveckling av omgivningen) och inte flickorna som får en skev inlärning om sina egna gränser.

Kunskap är makt. Även för barn och unga. Vi får inte huka för Björklunds sorteringsskola, vi måste ännu ivrigare och ännu högre slåss för en skola som ger alla barn goda förutsättningar och skapar lust till lärande!

Bakom orden

Här är dagens krönika i Karlskoga Kuriren.

I höst är det val igen till riksdag, landsting och kommun. Var fjärde år har alla myndiga medborgare rätt att välja vilka som ska få stifta lagar, hur skattemedlen till landstinget ska fördelas och vilka som ska bestämma över dina barns skola eller gamla föräldrars omsorg.

 Bland dem av er som läser det här så finns det nog rätt många som är oroliga för den utveckling som vi ser i samhället där den som är stark och har det bra får det lite bättre och den som blivit av med sitt arbete eller blivit sjuk är orolig för hur man ska klara hyran, huset, bilen, barnens aktiviteter eller annat som kostar.

 Just nu håller alla partier på och fastställer vallistorna, alltså vilka personer som ska finnas på de lappar som man kan stoppa i det vita röstkuvertet. Dessutom håller valprogram och vallöften på att skrivas ner.

 Många tror att politiker mest lovar och sällan håller sina löften. Den forskning som finns på området visar något annat. De flesta vallöften som formuleras är partierna väldigt måna om att genomföra. Det som kan vara svårt är att förstå vad som finns bakom orden. Om både socialdemokrater och moderater pratar om arbetslinje eller att sjuka ska tillbaks till jobb, hur ska man då veta vem man ska lägga sin röst på?

 Den stora skillnaden ligger i ideologin, det vill säga på vilket sätt man tror att samhället och människor fungerar och på vilket sätt man bäst skapar förutsättningar för en bra utveckling.

 Moderaterna gick till val på att sänka skatter och att göra det svårare att vara arbetslös eller sjuk. ”Det skulle löna sig att arbeta” var begreppet som användes. Människor som riskerar att bli utan inkomst och som är rädda, ställer mindre krav. Man tar jobb för lägre lön och bråkar inte med sin chef om arbetsmiljö eller avtal. Den som inte har en stark ställning på arbetsmarknaden får vara beredda att torka skit i riksdagskandidaters trapphus eller springa mellan flera olika jobb för att få pengar till mat och hyra.

 Moderaterna har alltid velat se en billig tjänstesektor som de mer välbetalda kan använda sig av. Genom försämrad a-kassa, tidsbegränsad sjukersättning och sämre möjligheter för vuxna att utbilda sig eller helt omskola sig så finns det tillgängligt. Den marknadsliberala ideologin har alltid utgått ifrån att hungriga vargar jagar bäst och att konkurrens mellan människor skapar utveckling.

 Som socialdemokrat har jag och andra alltid stått för en annan syn. Att man kan göra så mycket mer genom att samarbeta. Att man över tid har olika behov och att det är bra om vi tar gemensamt ansvar för vissa saker. Att vi som har det bättre ibland måste avstå från ytterligare en platt-TV för att andra ska ha råd med hyran. Att människor som är trygga vågar pröva nya idéer och nya vägar. Att det finns en anledning till att Sverige under Socialdemokratiskt styre gick från att vara ett av Europas fattigaste och minst utvecklade länder till att bli ett av världens mest utvecklade.

 I höst bestämmer vi igen. Är det genom piskan eller moroten som samhällsutvecklingen ska ske?

Varför kultur?

Förutom möjlighet till jobb, omsorg och bostad så är det mångfalden i kulturlivet, människomyllret och annat utbud av upplevelser som avgör var människor vill bosätta sig. Vi söker oss till platser med större variation och fler människor.

Som ett led i utvecklingen så tenderar vi att uppleva mer avstånd till varandra och frågor om identitet, synen på samhället och normer blir allt mer differentierade. Jag gillar variation och mångfald.. Samtidigt lever vi i ett samhälle där samhällsskillnaderna ökar, där det finns stor risk för att vi-och-dom-tänkandet tar över och att känslan för solidaritet minskar.

Om vi är rädda för varandra, misstänkliggör varandra eller helt enkelt aldrig möts, är det svårt att gemensamt bestämma vad det här samhället ska bli och hur vi använder de resurser vi har.

Föreningslivet, folkrörelsen och politiken är viktiga för att skapa samtal för vilket samhälle vi vill ha och hur det ska formas. Men det finns en uppsjö andra arenor där vår bild om oss själva, om andra och om normer blir ifrågasatta, bekräftade, får möjlighet att synliggöras eller provocera.

För någon kanske det är mötet med kompisarna på fritidsgården som kanaliserar och beskriver känslan, för någon annan är det mötet med teatern, för ytterligare någon är det gangsta´rappen eller vit-maktmusiken som formulerar samhällsbilden man bär i bröstet. Någon går på konstutställningar för att bli provocerad och få samtala i timmar om analysen av samhället, en annan blir glad av Open-Arts söta apskulptur på Drottninggatan och låter barnen i vagnen klättra ur för att röra och se.

För mig handlar mötet med kulturen om mötet med oss själva och andra. Att spegla, förvränga, förstora, förminska, glädja, uppröra – att reagera och att samtala.

Som med alla andra delar i samhället måste vi diskutera hur mycket saker får kosta och hur vi prioriterar mellan våra gemensamma medel. Och i tuffa tider kan det vara svårt att hävda vikten av kulturen när det samtidigt dras ner på personal i skolor och äldreboenden.

Men samtidigt så handlar det ju om att även den på äldreboendet ska kunna ta del av musikupplevelser eller att barnen ska få hisna vid en teaterpjäs eller själva lära sig att spela ett instrument.

Att du och jag som berikas av olika saker ska känna att det finns en frisk och levande fläkt som gör livet spännande att leva och att även de utan pengar eller musikaliska föräldrar ska få möjlighet att upptäcka vägar vidare för musik, dans, teater, graffitikonst och andra uttryck.

Att via fler medel synliggöra sin bild av världen och samhället och bland fler grupper i samhället.

Man ska inte underskatta konstens möjligheter att synliggöra de ökade klyftorna mellan människor och vilket kraftfullt verktyg det kan vara. Ofta är det ju via bilden, rörelsen eller ljudet som vi kan nå den där insikten som vi inte når via debattartikeln eller ett pressmeddelande.

Det har under många år varit ganska tyst om kulturpolitiken, för att den senaste tiden nästan exploderat. Det handlar om upphovsrätt och spridning, om ny statlig kulturutredning och om Anna Odell och vad konst är. Men för oss i Örebro län handlar det också om att vi håller på och utarbetar en ny kulturstrategi. En strategi för kulturpolitiken som politiker i alla länets kommer och i landstinget ska försöka enas om. I arbetet har det funnits ett 70-tal andra personer med koppling till det regionala kulturlivet med i samtalen.

Just nu är strategin ute på remiss och det vore intressant om fler tog del av den, tyckte, reagerade och tänkte. Den finns på regionförbundets hemsida och jag uppmanar er alla att titta på den, än finns det tid att reagera!

Dagens krönika i Karlskoga-Kuriren.

Varför politik?

Dagens krönika i Karlskoga Kuriren

Jag är tillbaks efter nästan sex veckors semester. Jag är inte en sådan som har svårt att vara ledig, tvärtom – jag vältrar mig i ledighet. Njuter på ett nästan svulstigt sätt och kopplar bort allt som har med allvar och vardag att göra. Så när jag väl är tillbaks på jobbet måste jag tillbaks in i magen, igen fundera över politisk glöd som kommer och går. Vilka är de avgörande frågorna här, nu och sedan, vad är det som gör skillnad?

Att jobba med politik är ju inte riktigt som att jobba med vad som helst. Det fungerar ju inte om det bara är ett ”jobb” – inte ens under korta perioder. För mig är det en ständigt pågående process: Hur fasen vet man att man gör rätt saker? Hur vet man om det ger avtryck? För vem gör jag det här och varför?

Demokrati kräver att människor höjer sin röst, vill något, engagerar sig. Det räcker inte att välja, att köpa politik av olika märken som i en butik. Då får vi en utbudspolitik, inte en deltagardemokrati. Och skillnaden däri är väsentlig – samtidigt är det viktigt att synliggöra sitt innehåll, sitt märke i hyllan bland alla andra för att locka deltagarna till sig.

Människor blir mer medvetna, ställer större krav och engagerar sig i olika samhällsfrågor och ändå tycks det som om det har blivit ett större steg att sätta ner foten och säga – jag kräver att också få vara med i de politiska samtalen, på riktigt.

Att få vara med och forma, att ta del, det är kärnan i mitt politiska engagemang. Att vilja något annat, något mer, något bättre – för fler. Att bryta med trånga normer, ge luft åt nya tankar, idéer och envisa viljor och samtidigt skapa ett samhälle med trygghet och solidaritet. Men om jag verkligen brinner mest för att skapa ett större engagemang och deltagande i politiken varför är det då så svårt?

Är det rätt prioriterat att skriva krönikor, blogga, insändare, motioner, pressmeddelande, knacka dörr, prata över disken med servitrisen, dela ut flygblad, träffa människor inom partiet, träffa människor utanför partiet, läsa artiklar, följa opinionsmätningar, delta i debatter, arrangera seminarier, träffar, ställa frågor, lyssna, göra budgetar, lägga nya förslag, kritisera, hylla, boka upp kvällar och helger, besöka verksamheter, träffa nya människor från alla håll, åka på konferenser om och om igen, prata, prata, prata och vända och vrida. Vad borde jag göra mer av och vad borde jag göra mindre av, och vad är det jag helt missar? Vems röst är det som inte blir hörd. Mötet med andra människor kan ju ge en fingervisning om man är på hyfsat rätt väg.

Politik är på riktigt. Det är jag och andra som bestämmer hur skattepengarna till vården används eller hur villkoren för en som väljer att satsa på sin idé och bli företagare ser ut. Det är politiken som pekar ut var nya hus ska byggas eller hur många platser det finns i förskolan. Det kan också vara du som bestämmer det.

 

Högereuropa

Här är min krönika som publicerades i dagens Karlskoga-Kuriren

För en dryg vecka sedan stod det klart att högern blev fortsatt starkast i Europa. Detta i en tid då vi står inför en av de största ekonomiska kriserna någonsin. I ett högerstyrt Europa kommer orättvisorna och skillnaderna att ytterligare öka, och där människa ställs mot människa finns en stor risk för utveckling som vi inte vill se igen.

Runt om i Europa växer högerextrema krafterna snabbt. Förföljelser mot romer börjar få orimliga proportioner i både Ungern och Italien. I Sarkozys frankrike föreslås lagar som skulle innebära att man kan utestänga stora delar av befolkningen från internet, i Sverige föreslår borgerliga riksdagsledamöter att ungdomar i Rosengård ska kunna få utegångsförbud.

Jag läser Helena Henschens bok ”hon älskade” och blir åter igen påmind om alla judar som under andra världskriget försökte fly från tyskland, men inte fick inresetillstånd i Sverige, USA eller England.

Slår upp min lokaltidning och ser pojken med svår blodsjukdom som ger upp försöken att blidka svenska myndigheter och tillsammans med sin familj återvänder till Irak. Ett land som fortfarande inte har en fungerande struktur och där liv fortfarande går om intet.

Visst finns det olikheter i jämförelsen med judarna som inte kunde lämna Hitlers tyskland och barn som blir utvisade från Sverige, men konsekvensen är delvis den samma – ett liv som troligtvis inte får levas klart. Ett liv som hade haft bättre möjligheter i Sverige, ett land med mer mark och vatten än vad medborgarna klarar av att ta hand om.

Valet i Europa handlade om höger mot vänster, om människan före markanden, om vi tror att politiken och vi tillsammans kan vara med och styra utvecklingen eller om det mesta ska sköta sig själv i så stor utsträckning som möjligt.

Jag är orolig för den utveckling vi ser nu. Hög arbetslöshet och ekonomiska kriser skapar rädsla hos människor och har historiskt inneburit en riktigt obehaglig utveckling där människor sluter sig samman i mindre grupper, övervakar varandra och där humanismen är förloraren.

Till er som läser, det är dags att ta frågorna på allvar igen. Vi har kommit långt de senaste femtio åren när det gäller respekten för andra människor och tolerans för olikheter. Men när vi ser runt omkring oss nu så är det en annan utveckling vi kan skönja med ökade spänningar och förföljelse av folkgrupper eller homosexuella.

Jag tror att sociala reformer, minskade orättvisor och investeringar i jobb är bra för både människan och samhället i stort. Hur EU använder sina medel och skapar förutsättningar för ny teknikutveckling, utbildning och folkhälsa i sina medlemsländer har betydelse. Om regeringen i Sverige väljer att sänka skatter eller ytterligare investera i skolor, sjukvård, omsorg, forskning och miljöutveckling har betydelse. Ett samhälle som kan erbjuda sina medlemmar trygghet, små klyftor och framtidstro kommer också vara ett mer tolerant samhälle.

Jag tror det är viktigare än någonsin att aktivt arbeta för ett samhälle där människors integritet respekteras och där vi inte ser varandras olikheter som ett hot. Därför brinner jag särkilt för frågor om mångkultur, asylpolitik, hbt-frågor och jämställdhet. Det är för detta som jag (och väldigt många andra) vill värna integriteten på internet och andra håll.

Det går inte att rycka på axlarna och slå det ifrån sig längre. Var och en av oss är avgörande för vilken framtid vi ska få.

Dagens krönika i Karlskoga Kuriren

Tänkte bli bättre på att lägga upp mina krönikor och sådant här. Det här är dagens krönika i Karlskoga Kuriren.

1995 var jag med och skrev en debattbok som hette ”Om socialdemokrati och vägval”. Huvudtemat för boken var de utmaningar som jag och tio andra unga socialdemokrater såg att den demokratisk socialism stod inför in i 2000-talet. Mitt avsnitt handlade om behovet av att definiera en socialdemokratisk kunskapssyn som sätter fokus på alla barn och ungas rätt till kunskap.

Eller som jag också uttryckte det ”att fördela kunskap rättvist är ingen enkel uppgift och det är definitivt ingenting som kan lösas på samma sätt som ett fördelningspolitiskt riktigt transfereringssystem”. I texten uppmärksammades särskilt några punkter som socialdemokratin då borde ta itu med.

Det handlade bland annat om att barn och unga behövde få bättre förutsättningar att förstå sig själv och sitt sammanhang och att den påbörjade segregationen inom skolan måste tas på allvar och hejdas. Särskilt viktigt är att skolan ska arbeta för att bryta sociala mönster och vidga vyerna för barn och unga.

Framför allt tyckte jag att det behövdes ett större politiskt mod att använda skolan. Att vårt mål måste vara att skapa ett demokratiskt undervisningssystem där alla kan utveckla kunskaper på bästa sätt så att barn och unga skulle ha möjlighet till vidare studier och egen försörjning. I det arbetet var vi tvungna att satsa på lärarna och ledarnas kompetens.

Jag måste säga att en del känns förvånansvärt aktuellt. Och visst kan jag undra vad som hade hänt om socialdemokratin då för tretton år sedan hade tagit utmaningen på allvar. Istället följde många år med en ekande tystnad från socialdemokraterna om skolan.

Under många år fick Björklund och hans gelikar fritt tillträde i den utbildningspolitiska debatten och stod ganska oemotsagda med en ensidig kunskapssyn och krav på minskat inflytande för elever. Det är dagens skolungdomar får betala priset.

Men i dagarna kom några glimtar. I spåren av dokuserien om klass 9 A och en och annan reaktion från lärare och politiker så anslår socialdemokraternas i sin skuggbudget kraftiga satsningar på pedagogerna i skolan.

Eller som Tomas Östros uttrycker det i sitt pressmeddelande: Sverige ska ha en skola i världsklass. Därför investerar vi mer pengar så att grundskolan kan bli bättre och kvaliteten högre. Alla barn och ungdomar har rätt att nå de nationella kunskapsmålen, oavsett var man bor och oavsett föräldrarnas bakgrund.

Det som förut var en ”ickefråga” har hamnat högt upp på partiets dagordning. Det tackar vi för.

Hjälp sökes!

Var fjärde fredag har jag en krönika med i Karlskoga Kuriren.

Det är med viss stolthet jag brukar ägna mig att åt skriva mina 2500-3000 tecken och tänker att några människor, företrädesvis i Karlskoga och Degerfors, faktiskt läser det. (Jag får lite responser då och då – förvånansvärt positiva.)

Nu är det dags att skriva inför nästa fredag och jag är i ett kreativt vaccum, dvs min vanligtvis överaktiva hjärna har drabbas av totalt stiltje och jag har inga som helst idéer om vad jag ska skriva om eller vad jag vill problematisera.

Idéer mottages tacksamt!